"Överallt där vi far fram genom byarna ser jag dom, barnen. De dyker upp lite var stans, bakom dörrar, på tak, på murar, längs vägkanten, lekandes, springandes, tiggandes och ofta arbetandes. För några veckor sedan såg jag en pojke, bedömt i min yngsta sons ålder, 2,5 år, komma bärandes på en död höna, förmodligen den dagens eller kommande dagars middagar. Ungefär som att min lille pojke skulle gå till Ica själv och handla mjölk. Jag är väl medveten om min uppgift som sjuksköterska i insatsområdet, men har svårt att inte känna frustration... En frustration över att inte kunna ge barnen fotbollar, kritor, pennor och papper ".
På bloggen skriver Ryheden om sin frustration. Om han skulle ge presenter finns det en risk att barnen skulle lockas fram till de tunga pansarfordon som han åker i. Det skulle kunna vara farligt för barnen. Skulle han ge presenter till några barn i en by skulle fler vilja ha gåvor. Och en annan by som inte får gåvor skulle kunna bli avundsjuka och vända sig emot honom och hans kollegor. På sin blogg och över telefon berättar Ryheden om en växande frustration.
- Jag längtar hem till min familj. Min son Karl som är 2,5 år och som är på dagis nu och utvecklas mycket. Det är sådant jag vill se.
Samtidigt berättar han om att kollegor till honom blivit beskjutna. Men han själv har sluppit det. Han säger att han inte känner sig hotad. All övning innan resan gör att han känner sig säker. Och läget i området där han håller till har förbättrats den senaste tiden. Han trivs ganska bra ändå.
Men någon färsk fisk lär han inte få
- Det finns ingen färsk fisk här. Det saknar jag mycket. Jag har beställt skaldjur, från västkusten och havskräftor, löjrom, skumpa till min hemkomst. Det ska bli trevligt att ta en öl också. Vi har haft alkoholförbud här nere.
I början av februari kommer han hem till Västervik igen.