Så föll Mysan mellan samhällets maskor

I höstas berättade VT om Björn Lansman - morfar till en ung kvinna som dött i en överdos. Nu kan vi berätta, med hjälp av officiella dokument och mammans berättelse, om hur samhället misslyckades att hjälpa 25-åriga Mysan.

Anna Linder tror att hennes dotters dödsfall hade gått att undvika. Om rätt hjälp hade satts in.Foto: Ellen Nielsen-Kindstrand

Anna Linder tror att hennes dotters dödsfall hade gått att undvika. Om rätt hjälp hade satts in.Foto: Ellen Nielsen-Kindstrand

Foto: Ellen Nielsen-Kindstrand

Västervik2012-03-20 00:00

NarkotikaRedan när Mysan var fyra år förstod hennes mamma, Anna Linder, att dottern inte var som andra barn. Mysan var ständigt hyperaktiv och lyssnade inte på de vuxna. Anna vände sig till barn- och ungdomspsykiatrin i Vällingby där familjen bodde då:

- De förklarade problemen med att jag var en så ung mamma, men jag visste ju att andra 18-åringar klarar av att bli mammor.

Det blev inte bättre. Mysan hade problem med kraftiga raseriutbrott och hade svårt att behålla jämnåriga vänner. I en utredning beskrivs hon som lillgammal. Hon levde i sin värld och uppvisade fixering vid vissa ritualer.

"Mysan har förutom diagnosen ADHD, även diagnoserna: panikångest, borderline och bipolär sjukdom."
Ur ärendeblad från Västerviks socialnämnd.

När Mysan var nio år gjordes en utredning av Karolinska institutet. Anledningen var flickans återkommande raseriutbrott. Efter en månadslång studie där man bland annat videofilmade hur Mysan agerade i olika situationer kom man fram till att Mysan och Anna tillsammans skulle få gå i ett mor-dotter-program. Insatsen kom aldrig till skott.

- Man tyckte att den var för dyr, säger Anna Linder.

Två år senare flyttade Anna Linder till Tjust. En av anledningarna var oron för Mysan.

- Jag var rädd för att det skulle gå över styr för henne i Stockholm. Jag tänkte att det skulle vara lugnare här.

20 år gammal fick Mysan en diagnos. Hon led av ADHD.

Senare skulle det konstateras att hon var bipolär och led av borderlineproblematik. Det förklarade hennes humörsvängningar och utbrott.

- Det gick i perioder. I två-tre veckor kunde hon ha stora problem. Det märktes direkt. Hon slutade att tvätta och duscha sig. Det följdes av perioder då hon var uppåt, öppen och "jättegullig", berättar Anna.

"Mysan blir aggressiv då hon dricker, vilket kan leda till saker som hon senare ångrar. (...) Mysan vill ha hjälp med sin missbrukspersonlighet, som hon uttrycker det."
Ur ärendeblad från Västerviks socialnämnd.

Mysan var tretton år då hon testade alkohol för första gången. I 18-årsåldern tilltog drickandet, och då testade hon även hasch för första gången. Hon skaffade sig pojkvänner som var några år äldre och som använde narkotika.

Under drogernas inflytande blev problemen med raseriutbrotten värre och hon kunde bli farlig för omgivningen. Anna berättar om ett tillfälle då dottern kom hem till henne. Mysan var rasande och gick till angrepp mot sin mamma.

Efter händelsen belades Mysan med besöksförbud hos sin mamma och hennes familj.

Det betydde inte att de slutade att umgås. Mysan var välkommen hem under de bra perioderna.

Anna berättar om hur de målade ute vid sommartorpet och lagade mat tillsammans, men besöksförbudet gjorde att mamman lättare kunde få polisens hjälp om situationen blev hotfull. Mamman gjorde aldrig några oanmälda besök i Mysans lägenhet.

- Under de dåliga perioderna brukade vi träffas utanför. Vi hade den överenskommelsen.

"Av Mysans egna uppgifter (...) framkommer en komplex bild vilken med all sannolikhet behöver mötas utifrån både missbruksproblematiken och den psykiatriska problematiken samtidigt."

Ur ärendeblad från Västerviks socialnämnd.

Efter Mysans död har Anna gått igenom hennes tillhörigheter i lägenheten. Anna visar upp en två-tre centimeter tjock bunt av papper.

- Mysan begärde själv ut akter om sig själv. Hon sparade papper från myndigheter.

Bland alla datautskrifter finns några linjerade papper med vacker, nästan lite barnslig handstil:

- Här skriver Mysan själv om de sjukdomar hon led av. Hon har sökt fakta på internet, berättar Anna.

I åtta-nioårsåldern fick Mysan en kontaktperson inom socialtjänsten. I tolvårsåldern placerades hon i ett familjehem, där bodde hon tills hon var 15 år. Då uppstod problem i familjehemmet och hon flyttades till ett HVB-hem. Med facit i hand visade sig den placeringen inte vara bra. HVB-hemmet har i efterhand fått kritik för sina behandlingsmetoder.

Sedan barndomen har Mysan haft kontakt med psykiatrin, först i Stockholm, senare i Västervik. I Västervik har hon både haft kontakt med psykiatrins öppenvård och varit intagen på sluten avdelning.

På grund av hennes psykiska ohälsa beviljades hon dagligt stöd av kommunens Vuxenteam. I bland med besök, ibland med ett telefonsamtal.

"Mysan tar många olika sorters mediciner, som till exempel Stesolid, Ectrovil, Truxal, Zopiklon, Seroquel och Xanor."

Ur ärendeblad från Västerviks socialnämnd.

Anna tycker att vården har brustit. En av bristerna har varit förskrivningen av mediciner. En utskrift av aktuella recept från maj förra året visade att Mysan hade 21 recept på sammanlagt tio olika mediciner. Fyra av dem klassas enligt medicindatabasen Fass som beroendeframkallande.

- Jag fick telefon från en vän till Mysan som själv lider av missbruksproblem, men som bad mig att kontakta Mysans läkare: "Han skriver ut alldeles för många piller. Det räcker åt Mysan, det räcker åt mig och det finns över så hon kan sälja. Hon kommer att dö", berättar Anna.

Av en utredning som socialförvaltningen gjort framgår att Mysan blandade medicin och alkohol. Vid ett tillfälle leder blandningen fram till en överdos så att hon tas in på sjukhus.

- Man skulle inte ha låtit henne sköta medicineringen själv. Kommunens Vuxenteam hade ändå kontakt med henne. De kunde ha gett henne medicin dag för dag, säger Anna.

Den tanken kom fram vid ett möte med socialförvaltningen, men Mysan motsatte sig hjälp med doseringen av mediciner.

2011-05-31: "Telsamtal med Mysan. Hon vill inte längre att undertecknad ska prata med hennes mamma."

Journalanteckningar i Mysans journal på socialförvaltningen.

I socialförvaltningens anteckningar återkommer att Mysan i stor utsträckning kunde avgöra vilken information olika aktörer skulle få om henne. Sekretesslagarna som ska skydda en individens integritet betyder att myndigheterna inte kan utbyta information fritt.

Handikappomsorgens vuxenteam får övertala henne att släppa på sekretess om vilka diagnoser hon har för att kunna hjälpa henne.

I slutet av maj drar hon tillbaka det medgivande hon gett att en handläggare på socialförvaltningen ska få tala med personal inom psykiatrin.

Hon är rädd för att informationsutbytet inte ska vara till hennes fördel när hon söker behandling.

2011-05-26: "Hembesök hos Mysan. Hon verkade inte må så bra. Mysan uppgav att hon mest hade druckit alkohol och tagit tabletter den senaste tiden, men att hon även tagit substitutionsmedicin som hon fått av någon."

Journalanteckningar i Mysans journal på socialförvaltningen.

I våras började Mysans problem accelerera. I handlingarna berättas till exempel hur hon försvinner spårlöst under några dagar. Mamman ville att hon skulle tvångsomhändertas. Mysan ansökte själv om att få åka till behandlingshem. Vid ett möte i juni fanns Mysans fall med på dagordningen hos sociala utskottet i Västerviks kommun. Både mamman och Mysan fick möta politikerna före beslutet.

- Jag satt där inför 17 personer och fick förklara varför jag tyckte att Mysan skulle omhändertas. Jag har aldrig känt mig så liten, säger Anna efteråt.

Det blev inget tvångsomhändertagande, istället skulle man försöka med öppenvård hos kommunens missbruksenhet. Kommunen har ett team som samarbetar med landstinget för att hjälpa människor som har missbruksproblem i kombination med psykisk ohälsa.

Problemet var att Mysan själv var tveksam till öppenvård. Under våren och försommaren har socialförvaltningen flera samtal med henne, hon säger nej till öppenvård och vill vänta på att länsrätten avgör ett överklagande av beslutet att säga nej till behandlingshem.

2011-09-13: Mysan kommer ej på tiden i dag. Går ej att nå henne på tele, tele avstängd.
Journalanteckningar i Mysans journal på socialförvaltningen.

I efterhand har Anna pratat med en rad människor som kände hennes dotter för att kartlägga vad det var som hände det sista dygnet. Fredagen den 9 september åker Mysan in till Västervik, och gick till Apoteket och tog ut 100 receptbelagda tabletter. Någon tablett kan hon ha tagit själv - det fanns spår i kroppen av det i efterhand. De övriga tabletterna hittas inte i efterhand.

Anna tror att en möjlighet är att Mysan har sålt dem vidare, för i Västervik köpte hon en flaska metadon. En narkotikaklassad medicin som hon själv inte hade recept på. Flaskan har hon fått på illegal väg.

På tåget mellan Västervik och Gamleby pratas Mysan och Anna vid på telefon. De bestämmer att de ska ses på lördagen.

Det kommer att bli deras sista telefonsamtal.

Tillbaka i Gamleby träffar hon några vänner. De sätter sig ner på en krog och tar en öl. Förmodligen blandar Mysan alkoholen med metadon.

- Som jag har fått berättat för mig är en tredjedels flaska en normal dos. När flaskan hittades var den tom, säger Anna.

Dagen efter dyker inte Mysan upp till det uppgjorda mötet med sin mamma. Anna försöker nå henne på mobilen - när Mysan inte svarar är hennes tanke att mobilen inte är laddad. På tisdagen går kommunens Vuxenteam in i lägenheten, och hittar Mysan död.

I efterhand förklaras dödsfallet som en kombination av lunginflammation och en "oavsedd effekt av berusning med läkemedel". Dels metadon, och dels klonazepam som är den verksamma substansen i en av hennes receptbelagda mediciner.

Mysans mamma Anna är säker i sin tro att dödsfallet hade gått att undvika om hjälpen hade varit den rätta. Trots de självdestruktiva dragen såg hon en livsvilja hos sin dotter:

- Mysan ville leva. Sista gången vi pratades vid bad hon att få låna grillkol. De skulle ha en grillfest i helgen.

Detta har hänt

I oktober berättade VT om hur en ung kvinna dött i en överdos.

Hennes morfar Björn Lansman ställde sig kritisk till hur ett välfärdssamhälle som Sverige och en kommun som Västervik tycks stå helt handfallet inför missbruksproblem.

Dagen därpå intervjuade VT politiker, en enhetschef på socialförvaltningen och en polis. Flera av dem återkom till hur viktigt det var att problem upptäcktes i tid, moch att olika myndigheter och vårdinstanser kan samarbeta i de ofta komplicerade fallen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om