Om ni har åkt en hög berg-och-dalbana någon gång så vet ni förmodligen hur det känns i magen när man åker ner för den högsta backen. Så känns det konstigt nog när det lilla planet lyfter från landningsbanan och börjar gå uppåt. Jag har headset på mig så att jag och piloten Patrik Axelsson ska kunna prata med varandra, men jag hade lite svårt att höra vad han sa innan start när han började trycka på knapparna. Det är inte det att jag var rädd, mer spänd och förväntansfull.
Men nu är vi i luften. Det är lite skumpigt och skakigt och det suger i magen när planet kränger till i vinden. Men med en lugn pilot bredvid är jag också lugn.
– Om det var farligt hade vi inte hållit på med det här, vi vill också komma hem till våra familjer, säger Patrik.
För att flyga ska piloten och navigatören kunna se minst åtta kilometer framåt och ha tusen fot fritt neråt. Trots att de åker på larm i Västervik så flyger de aldrig rakt över Västervik, det behövs inte.
– Vi håller oss så att vi ser så mycket som möjligt åt alla håll. Där borta syns nästan konturen av Öland, säger han och pekar.
Det är Länsstyrelsen som ansvarar för brandflyget och uppdraget i Kalmar län utförs av Frivilliga flygkåren i Hultsfred, Kalmar och på Öland. Varje torsdag har länsstyrelsen och länets brandchefer en telefonkonferens där de bestämmer hur kommande veckas brandflyg ska läggas upp. Det baseras bland annat på prognoser från SMHI berättar Bosse Forsberg, länsflygchef på Frivilliga flygkåren och länssamordnare för brandflyget. Det är fortfarande stor brandrisk så brandflyget kommer att fortsätta att flyga länets två slingor – södra och norra länet – två gånger varje dag även den här veckan.
Förutom de dagliga flygturerna larmades brandflyget två till tre gånger i veckan under andra halvan av maj, till exempel för att någon känt brandlukt. Så gott som varje dag upptäcktes en brand under flygningarna i maj och tack vare brandflyget kunde räddningstjänsten larmas tidigt.
– Det viktiga är att styra ut brandbilarna till rätt plats och informera om brandens utbredning. Sedan skickar de hem oss, säger Bosse Forsberg.
Vi ser faktiskt en brand, trots att sikten inte är så bra. Patrik Axelsson har redan varit ute en gång på morgonen och sett branden och nu när vi är uppe i luften så är den nästan släckt. Vi flyger över Vimmerby och sedan tillbaka till Hultsfred och som högst är vi uppe på 2 200 fot, ungefär 700 meter. För att vi ska få en riktigt bra bild av Vimmerby gör Patrik en sväng, varpå planet hamnar på sidan.
Efter ett tag slår min åksjuka till och jag börjar må lite illa, men Patrik öppnar en liten lucka nere vid mina fötter så att det kommer in mer frisk luft i planet. Så sänker han farten och går in för landning. Vi får dock flyga ett extra varv över landningsbanan så att vi ska komma rätt, man startar och landar nämligen alltid i motvind, berättar Patrik.
Landningen är snabb men förvånansvärt mjuk och Patrik styr planet från landningsbanan bort mot flygklubbens klubbhus. Mina ben är lite skakiga när jag klättrar ut på vingen och hoppar ner på marken, kanske för första och sista gången. Men för Patrik Axelsson är det definitivt inte varken första eller sista gången.
– Jag har flugit i 15 år och har varit runt en hel del. Men man tröttnar snabbt på att titta på sommarstugor. Jag vill kunna göra nytta.