Good Harvest inleder festivalens sista kvĂ€ll. Duon bestĂ„r av Hanna Enlöf och Yrsa Eriksson frĂ„n Falun. De debuterade 2017 med albumet âIn a life and place like thisâ som slĂ€pptes pĂ„ Per Gessles skivbolag. Musikaliskt hör de hemma nĂ„gonstans inom singer-songwriter-facket med slagsida mot Americana. StĂ€msĂ„ng och akustiska gitarrer. Det Ă€r givetvis svĂ„rt att inte tĂ€nka pĂ„ First Aid Kit, men Good Harvest har Ă€nnu inte nĂ„tt fram till samma distinkta pondus. Hettan saknas. PĂ„ scenen lĂ„ter det vackert, finstĂ€mt och prydligt. I slutet av konserten hyllar duon Joni Mitchell, en av deras förebilder, genom att tolka hennes klassiker âWoodstock". Det Ă€r bra. Men fortfarande onödigt snĂ€llt och anonymt.
Kontrasten till nĂ€sta artist Ă€r, minst sagt, drastisk. Christian Kjellvander tar fullstĂ€ndigt över scenen och nĂ€stan hela festivalen. Precis som Good Harvest placeras han inom den numera allt luddigare genren Americana. Men Christian Kjellvanders konsert Ă€r nĂ„got helt annat. Den Ă€r visserligen vacker, men varken prydlig eller snĂ€ll. Han debuterade 2002 och har sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt slĂ€ppt 11 album. PĂ„ skiva Ă€r hans musik storslagen, men Ă€ndĂ„ vemodigt lĂ„gmĂ€lt pulserande med poetiska texter. Hans fina singel âPortugalâ frĂ„n 2003 Ă€r typiskt exempel.
Jag har tidigare sett honom upptrĂ€da ensam med sin karaktĂ€ristiska röst och sin gitarr. Den hĂ€r kvĂ€llen spelar Christian Kjellvander som vanligt elgitarr, men han har Ă€ven en trummis med sig pĂ„ scenen. Kjellvander inleder spelningen med âStrangers in Northeimâ frĂ„n sitt senaste album. Den börjar lĂ„ngsamt med ett snyggt klingande gitarrspel. Men lĂ„ten stegras efterhand i ett lĂ„ngt instrumentalt parti, en mullrande psykedelisk improvisation mellan gitarren och trummorna. Det Ă€r en Ă„terhĂ„llen urkraft som exploderar under korta ögonblick. LĂ„ten avslutas med att Kjellvander upprepar meningen âBaby try not to be too strange, theyâre afraidâ som ett ödesmĂ€ttat mantra.
Allt han framför den hĂ€r kvĂ€llen utsĂ€tts för samma omilda behandling. Minst en utdragen instrumental utflykt och minst ett utbrott i varje lĂ„t. Det utsökta samspelet mellan gitarren och trummorna ger lĂ„tarna dynamik och materialet fĂ„r nya dimensioner. Min favoritlĂ„t âPoppies and poeniesâ har till exempel aldrig lĂ„tit bĂ€ttre. Det Ă€r frĂ„n början till slut en fantastisk konsert. Festivalen hĂ€mtar sig aldrig riktigt efter hans spelning.
Christian Kjellvander sÀger nÀstan ingenting mellan lÄtarna. Det Àr befriande att fÄ se en artist pÄ festivalen som inte frÄgar publiken hur den mÄr och som inte mÄste berÀtta hur fantastiskt det Àr att spela just i VÀstervik. Respekt!
Anders Wendin/Moneybrother Ă€r nĂ€sta man pĂ„ scenen. Under flera Ă„r var visfestivalen en âreprisfestivalâ dĂ€r samma artister Ă„terkom alldeles för ofta. Numera förĂ€ndras laguppstĂ€llningen, vanligtvis, pĂ„ ett föredömligt sĂ€tt. Anders Wendin Ă€r dock ett undantag, han spelade pĂ„ festivalen för tvĂ„ Ă„r sedan. Jag hade gĂ€rna sett att nĂ„gon annan hade tagit hans plats i Ă„r. Det finns sĂ„ mĂ„nga begĂ„vade artister i det hĂ€r landet som bara vĂ€ntar pĂ„ sin tur. Wendin Ă€r visserligen charmig, bra pĂ„ att skapa publikkontakt och har berĂ€ttande texter. Men han tillför inget nytt den hĂ€r gĂ„ngen.
Titiyo Àr kvÀllens stora affischnamn. Hon stod pÄ visserligen pÄ scenen för tre Är sedan, men det hÀr Àr en artist som tÄl att ÄteranvÀndas. Titiyo presenteras som Sveriges souldrottning. Det kanske fortfarande Àr sÄ, Àven om konkurrensen med Ären har blivit knivskarp. Det Àr en visuellt medveten artist som publiken möter. Mörkt lÄngt hÄr, svart hatt och lÄngklÀnning. Hennes tvÄ musiker bÀr t-shirts med vita dödskallar och hennes vita maracas Àr utformade som dödsskallar. Stilen Àr elegant -trots dödskallarna.
Vi fĂ„r hits som âCome alongâ och âTalking to the man in the moonâ. Flera lĂ„tar hĂ€mtas frĂ„n albumet â13 gĂ„rdenâ som Ă€r hennes första pĂ„ svenska. Mellansnacket Ă€r intressant och underhĂ„llande. Titiyo berĂ€ttar om sin familj och om kulturkrockar. âDet hĂ€r Ă€r en kulturkrockâ sĂ€ger hon, âvi stĂ„r hĂ€r och kör klubb sub-lĂ„tar pĂ„ ett stĂ€lle man spelar ackegura.â
Musiken fĂ„r till en början ett nĂ„got avvaktande bemötande, men nĂ€r bandet drar igĂ„ng en ovanligt lĂ„ng version av âLonging for lullabiesâ stĂ€ller sig publiken automatiskt upp och börjar klappa hĂ€nderna. Det gĂ„r inte att stĂ„ emot det tunga svĂ€nget. Tempot höjs. Titiyo studsar upp och ner pĂ„ scenen och hennes starka röst glider ovanpĂ„ den kompakta ljudmattan. Precis som för tre Ă„r sedan förvandlar hon ruinen till ett exklusivt danspalats för livsbejakande klubbmusik. Titiyo Ă€r oemotstĂ„ndlig som liveartist.
Jack Vreeswijk avslutar den 53:e festivalen. Han Ă€r sedan mĂ„nga Ă„r tillbaka festivalens âhustrubadurâ. Jag tror att jag förstĂ„r tanken, men det Ă€r inte kul lĂ€ngre. Det Ă€r givetvis en tuff uppgift att stĂ„ pĂ„ scenen efter Christian Kjellvander och Titiyo, men det Ă€r inte det stora problemet. Jack Vreeswijk Ă€r en begĂ„vad tolkare av sin fars unika lĂ„tskatt. Han Ă€r cool, har en bra röst och en sjĂ€lvklar fallenhet för att berĂ€tta relevanta historier. Dessutom har han Love Tholin vid sin sida, en gitarrist utöver det vanliga. Men att Ă„r efter Ă„r fĂ„ höra samma sĂ„nger, samma mellansnack och samma skĂ€mt, det kĂ€nns inte alls roligt lĂ€ngre. TyvĂ€rr.