Samira glömmer aldrig när polisen kom

Samira Morana kan inte hålla tårarna tillbaka när hon nu, nära 20 år senare, tänker tillbaka på det svåra ögonblicket när det gick upp för den då åttaåriga flickan att det var slut med tiden i Sverige. Slut med alla glada lekar tillsammans med kompisen Ida och hennes systrar. Döttrar till diakonen Eva Byström, som tillsammans med Lena Pettersson har stöttat familjen under alla år efter utvisningen.

– De är mina skyddsänglar, och nu har jag fått en tredje genom honom, säger Samira och vänder sig mot kontraktsprosten Claes-Göran Thorell.

Församlingen i Hallingeberg har vid flera tillfällen samlat in kollekt till Samira vilket lett till att hon kunnat läsa vidare på universitetet hemma i huvudstaden Pristina. Det har samtidigt blivit ett stöd till familjen, som levt under svåra ekonomiska förhållanden i hemstaden Gjilan.

Tidigare försök att få utresetillstånd har misslyckats. De svenska myndigheterna har krävt en enorm dokumentation för att ge henne visum för att kunna besöka sina vänner och välgörare i Västerviks kommun.

Men nu är hon här och har många hon ska träffa. När hon landade i Göteborg blev det ett kärt återseende med Ida, som blev som en syster för Samira och en nära vän under tiden familjen satt gömda i Gunneboskogarna.

– En av de få familjer vi inte lyckats hjälpa kvar, säger Lena Pettersson, när hon tänker på familjens öde. Hade vi lyckats hålla dom gömda ytterligare en månad hade de fått amnesti.

Den 14 april 1994 kom nämligen beskedet att alla barnfamiljer från Kosovo skulle få stanna i Sverige.

– Vi har varit med om en lång och fantastisk resa bland många flyktingfamiljer. Och nu, så här många år senare, känns det som om vi får skörda frukterna av vårt många gånger svåra arbete bland alla utsatta barn och familjer, säger Eva Byström.