Per och Agneta Strid har haft familjehem i 25 år. Det började när Agneta jobbade på fritids, och kom hem med två barn som mamman inte hade möjlighet att hämta ut.
– Det var ingen konstig tanke för oss, att bli familjehem. Sedan har det bara rullat på. Som mest har vi haft fem samtidigt. Vi har fortfarande en 16,5-åring, säger Agneta Strid, som tycker att "stjärnfamilj" är ett uttryck som passar bra in på familjen Strid.
– Vi har också biologiska barn på varsitt håll.
I höstas placerades ett ensamkommande flyktingbarn i 15-årsåldern hos Per och Agneta. Han hade flytt från Afghanistan, och skulle egentligen till ett HVB-hem i Västervik. I tre veckor var han hos familjen. Pojken trivdes hos Per och Agneta, och de trivdes med honom. När han sedan skulle flytta till HVB-hemmet undrade de om han inte kunde stanna hos dem i stället. Men det gick inte, enligt kommunen.
– Vi kände att vi hade fått fin kontakt, och han blev väldigt ledsen när han skulle i väg, berättar Agneta.
Per och Agneta ställer sig frågande till att man väljer att placera barn på dyra HVB-hem tillsammans med en grupp andra barn och ungdomar i stället för i familjehem, som oftast både är billigare och lugnare för barnet.
– På HVB-hem kan det bli en hård miljö, när det är många tonårskillar på samma ställe. Även hos oss, när vi hade fem barn hos oss samtidigt, närmade det sig kaos. Då är det inte Agneta och jag som är kulturbärare längre. Och vi vet ju att det händer saker på de här hemmen, säger Per, och tillägger;
– De som jobbar där är säkert jätteduktiga. Men min fråga är om det verkligen är en bra lösning.
Per och Agneta menar att såväl socialchefen som andra inom kommunen är kompetenta och duktiga i grunden, men upplever nu att de slänger kunskap och erfarenhet överbord.
– Har de fått order om att göra så här från regering och riksdag, frågar sig Agneta.
I ett familjehem tror de att de ensamkommande barnen, som ofta är självständiga och välfungerande, har bättre förutsättningar att integreras i samhället.
– Det här är killar som tagit sig hela vägen från Afghanistan, och många av dem är klipska och välordnade i huvudet. Kan man få dem åt rätt håll så kan de säkert bli en himla fin resurs för samhället, säger Agneta.
De är medvetna om att det inte råder något överskott på familjehem – men tycker att kommunen borde ta bättre vara på de som faktiskt finns, och satsa på den typen av boende i stället för HVB-hem.
Malin Nordlund, socialsekreterare med ansvar för placeringar på kommunen, tycker att det är tråkigt att familjehemmet är kritisk till kommunens bedömningar.
– Vi eftersträvar alltid att de familjer som har olika typer av uppdrag från oss ska känna sig välinformerade och förstå grunderna för våra bedömningar och beslut, men där har vi uppenbarligen misslyckats när det gäller denna familj, skriver hon i ett mejl till VT.
När det gäller val av placeringsform, alltså om det blir familjehem eller HVB-hem för ett utsatt barn, är det alltid individuella bedömningar som avgör. Malin Nordlund förklarar att Västerviks kommun byggt upp en egen HVB-verksamhet för att slippa köpa HVB-platser från andra aktörer.
– Vi har valt att satsa på förhållandevis små enheter just av anledningen att det för vissa ungdomar inte passar att bo på stora HVB-hem med många ungdomar. Under förra hösten fick vi under en period så många nya ensamkommande till kommunen varje vecka att vi inte hann med det ökade behovet av HVB-platser i tillräcklig takt. Vi anlitade då några familjehem som fick ta jourplaceringar i väntan på att vi fick lediga platser på våra HVB.
Redan första dagen som kommunen får besked om att man fått ansvar för ett ensamkommande barn görs en preliminär bedömning om vilken placeringsform som är lämplig. Det vanligaste är att en placering på HVB bedöms mest lämplig för ungdomar som är lite äldre, från 15-årsåldern.
– Om det gäller yngre barn väljs normalt sett familjehem som första placeringsalternativ, uppger Malin Nordund.
Exakt vad det kostar att ha ett barn i ett familjehem kan hon inte redogöra för. Familjehemmen som anlitats av kommunen får ersättning enligt riktlinjer som SKL, Sveriges kommuner och landsting, arbetat fram. Ersättningen kan variera beroende på hur svårt uppdraget är.
Externa HVB-hem, som drivs av andra aktörer än kommunen, kan kosta mellan 3 000 och 5 000 kronor per dygn.