Sebastian Nyström har alltid älskat löpning och hade tränat stenhårt inför maran.
Det var tårar av glädje och stolthet när han kämpade sig till målet på Stockholm stadion. Sambo och familj hejade fram honom över det korta upploppet.
– Alla känslor släppte. Jag har varit så tuff mot mig själv. Nu kunde jag äntligen känna stolthet, berättar Sebastian dagarna efter sin första mara.
Det 26-årige butiksbiträdet på Jysk i Västervik gjorde de 42 195 meterna på 3.23.09, sju minuter bättre än sin målsättning och med en snittid på 4,44 per kilometer. Svårt att förstå med tanke på hur han mått tidigare.
– Jag var i en depression och flydde bort genom att tröstäta skräpmat dagligen. Jag hade ont i ryggen, kunde inte gå fort eller lyfta tungt, berättar han.
Vändningen kom en vårmorgon när han tittade till i hallspegeln och reagerade på figuren han såg.
– Nu får det räcka, tänkte jag. Det blev starten. Jag köpte gymkort samma dag och upptäckte hur svag jag var, berättar han om sin resa.
Han började träna styrketräning och tog upp löpningen som han alltid älskat. Med skärpt kost och koll på kalorierna rasade vikten fort i början. Han körde sina löpslingor runt stan, oftast på asfalt, varvade med intervall på friidrottsbanan. Han gjorde det ensam och var målmedvetet sin egen tränare genom att läsa sig till svaren.
Han sänkte sitt personbästa i Västerviksfemman där han blev åtta. Ett kvitto på vägen mot Stockholm.
– Jag ville nå mina mål, att vara nöjd med mig själv och se hur bra jag kan bli som löpare.
Medaljen Sebastian drömt om så länge.
Så kom den stora dagen. Men efter startskottet hamnade han i fel startgrupp och fick lägga mycket energi på att kryssa sig framåt i trängseln.
Kilometer efter kilometer betade han av med vatten, saltgurka och banan, genom Östermalm, Vasastan, Kungsholmen, Gamla stan, Djurgården, Södermalm och Norrmalm.
– Det var varmt, så jag valde att springa på skuggsidor och genom duschar när det gick. Vid vätskekontrollerna tog jag två muggar, drack den ena och hällde den andra över mig.
Allt flöt på fram till 3,5 mil.
– Benen la av, som en typ av kortslutning. De stängde av plötsligt. Det är svårt att förklara. Då kom demonerna med negativa tankar att jag skulle stanna och ge upp. Men jag fortsatte och blickade tillbaka på min resa, allt jag lagt ner och började fantisera om målet. Vid 3,9 stod en gammal kompis och hejade. Det gjorde mig så glad. Jag kände bara eufori. Det var tunnelseende till jag kom in på Stadion och möttes av sambo och familj. Jag bara grät.
Det var det tuffaste och svåraste han gjort, men samtidigt magiskt och han stannade inte en enda gång under loppet.
– Jag hoppas att min historia kan åtminstone inspirera någon som mår dåligt, att våga tro på sig själv, säger han och klappar om hunden Kiko som kommer med sin tuggleksak.
Starten vid årets Stockholm marathon på Lidingövägen utanför klocktornet vid Stockholms Stadion.
På väggen hemma i Örbäcken hänger den tunga medaljen intill tröjan och nummerlappen.
– Nu är jag maratonlöpare, säger han stolt framför kameran.
Med livsstilsförändringen lämnade Sebastian sitt gamla tyngre jag och det är inte en chans att han ska falla tillbaka, säger han bestämt.
Närmast ska han läka foten och tårna som tog stryk. Löpträningen får vänta. Sen ska han sätta nya mål och se hur bra han kan bli som löpare.
– Jag har en dröm om att någon gång springa något av de stora loppen i New York, Boston eller London.
Fingrarna i luften för nummer ett, Sebastian Nyström.
Sebastian Nyström klarade Stockholm marathon.
Sebastian Nyström klarade Stockholm marathon.
Sebastian Nyström på väg in i mål, utpumpad, gråtande och lycklig.
Sebastian Nyström snittade 4.44 per kilometer genom Stockholm.