Sidensvansen - en orädd doldis

Det finns något orientaliskt över sidensvansen, något som trollats fram i japanskt eller kinesiskt måleri, med mjuka penslar. Fågeln tycks inte kunna höra hemma här hos oss, bland våra murriga pilfinkar och gråsparvar.Men som en uppenbarelse kan de plötsligt komma en vinterdag, ringande i sina silverbjällror. Redan ljudet av en flock sidensvansar är omisskännligt, och så är också utseendet. Det finns faktiskt ingen annan fågel man kan förväxla sidensvansen med.Man har i regel goda möjligheter att få se denna vintergäst på nära håll. Fågeln är nästan helt orädd och låter sig ofta, utan att bekymra sig, fotograferas på bara ett par meters avstånd.Har man tur kan man få se en unik finess i fågelns färgsättning; Det är armpennornas små men effektfulla lackröda spetsar. Denna ljusröda färg lär vara unik i fågelvärlden.Vid sidan av oräddheten för människor finns det ändå något rastlöst över sidensvansarna. Utan att något har skrämt dem lyfter ofta flocken som på ett givet kommando, för att efter en snabb rundflygning komma tillbaka tio sekunder senare.Den aptit som en flock sidensvansar demonstrerar är omvittnad av många som noterat att inkomsterna omgående genererar lika stora utgifter. Ämnesomsättningen är, lindrigt sagt, snabb. Därför bör man mata sidensvansarna på en väl vald plats. Äpplen är en kulinarisk höjdare, färska som gamla.Sidensvansen förmår också att hålla konkurrerande fåglar på behörigt avstånd. Till och med koltrastar får ofta maka på sig och förefaller konfunderade över de påstridiga angreppen från denna underliga kanariefågel som de flesta koltrastar aldrig tidigare har sett.Men som kontrast till sin granna uppenbarelse har sidensvansen länge levt sitt liv i avskildhet. Inte förrän 1856 hittades för första gången ett bo av sidensvans. Den historiska händelsen i Finland kom efter åratal av sökande, ibland i form av rena expeditioner, framför allt i Finlands glest bebodda skogar där man trodde att fågeln borde häcka. Det gjorde den också, i orörda gran- och tallskogar, och med vatten i närheten.Svårigheten att hitta sidensvansar under häckningen beror på att fågeln då, i motsats till vid matbordet på vintern, är mycket skygg. Sverige ligger också på gränsen till artens naturliga utbredning som går österut genom det nordliga barrskogsbältet genom Finland, Sibirien och Kanada. I Sverige har man gissat att det kan häcka allt mellan 1 000 och 50 000 par.Tätast och mest regelbundet häckar sidensvansen i det norrländska skogslandet, men även i mer kustnära områden och i skärgården. Sydgränsen för svenska häckningar går enligt Svensk Fågelatlas i norra Värmland, Dalarna och Gästrikland.

Sidensvansen - en orädd doldis

Med sin svarta ansiktsmask och sina klargula vingfläckar är sidensvansen en av fågelvärldens stora attraktioner. På somrarna trivs den bäst i Lapplands barrskogar, men om rönnbären tryter kan södra Sverige vänta en invasion av de speciella fåglarna.