Skarven lämnar ingen oberörd

Flera orsaker ligger bakom denna ökning sedan 1940-talet, framför allt minskad jakt i Europa. Övergödningen i Östersjön har gjort att det också finns gott om bytesfiskar.Den reptilliknande, svarta urtidsfågeln med sin långa kroknäbb och smaragdgröna iskalla öga, lämnar få människor oberörda. Det gäller i synnerhet skarvens kolonier som med sin frätande spillning kan förvandla en skärgårdsö med träd och buskar till ruiner. Så tycker i varje fall de flesta människor, även om det biologiskt sett fortfarande kan finnas en hel del liv på öarna.Men det är inte bara detta, rent (o)estetiska, som väcker avsky för skarven hos många människor. Skarvens öde är att, liksom otaliga andra fågelarter, vara född till fiskätare. Den har därmed fått såväl yrkesfiskare som sportfiskare och till och med hårt ansatta länsstyrelser till fiender. Ingen annan fågels matvanor har utretts så ingående som mellanskarvens i Östersjön och i de sjöar där fågeln också har börjat häcka.Skarvens snabba ökning i Sverige är med stor sannolikhet ett eko från det förgångna. Skarvben har hittats vid arkeologiska undersökningar på många platser, bland annat Birka i Mälaren, i Skedemosse och Eketorps fornborg på Öland. De äldsta fynden är dock mycket äldre, omkring 9 000 år. Det är alltså ställt utom allt tvivel att skarvar har funnits i tusentals år som en naturlig del i Sveriges fauna. Uppgifter om att skarven planterades in i Kalmarsund på 1940-talet förs ofta fram, men saknar alltså, historiskt sett, betydelse. Skarvar har funnits långt före människan.Men fiender har de båda arterna varit länge. I varje fall är konflikterna på 1800-talet väl dokumenterade. Både i Sverige och Danmark utrotades skarvarna, eller jagades bort, under detta skjutglada århundrade när det mesta i djurvärlden delades in i skadedjur eller nyttodjur. Människan hade då ännu inte börjat se sig i spegeln.Som en följd av internationella överenskommelser fredades skarven på 1900-talet i många länder. Det underlättade givetvis en snabb ökning av antalet skarvar. En annan orsak som också ofta förs fram är att övergödningen i Östersjön har skapat utmärkta förutsättningar för skarvarna att försörja sig. Det finns helt enkelt mer gott om småfisk av olika arter som skarven äter. Utfiskningen av torsken på 1980-talet kan också vara en del av förklaringen. Torskens naturliga byten, framför allt strömming och skarpsill, har kunnat föröka sig i sådan omfattning att hela den ekologiska balansen satts ur spel.Många undersökningar har gjorts av vad skarvarna äter. Vid fyra skarvkolonier i Södermanlands skärgård, vid Upplandskusten och i Kalmarsund visade det sig att strömming, tånglake, storspigg och mört stod för 90 procent eller mer av fångsten. Dessa undersökningar kullkastar den ofta framförda uppfattningen att skarven i första hand äter ål, abborre, gädda och andra fiskarter som är viktiga för yrkesfisket. Det kan dock inte uteslutas att dessa arter redan tidigare blivit illa åtgångna av skarvar, människor eller andra miljöfaktorer.I flera insjöar i Skåne och Västergötland har abborre visat sig vara ett av de populäraste bytena för skarvarna och i Vänern är den värdefulla siken vanlig på skarvens meny. Skarvarna i sjön Sommen har påståtts gå hårt fram med sjöns berömda röding och öring. Men en undersökning visade att skarvarna levde uteslutande av abborre.De många fiskarter (sammanlagt 19) som hittats i skarvarnas magar visar att skarven tar det som bjuds, utan att vara särskilt mycket finsmakare. Vårlekande mört vid en åmynning kan, liksom stora strömmingsstim, inbjuda till skarvkalas. Och ingen skarv har ännu setts säga nej till en ål på ett halvt kilo.
Källor: Förvaltningsplan för mellanskarv och storskarv, Naturvårdsverket, rapport 5261. Skarven - en konfliktladdad art, Henri Engström, Uppsala universitet. Skarvarna i Kalmarsund, Lindell, Jansson, 1994.

Skarven lämnar ingen oberörd

Mellanskarven är tillbaka med besked i Sverige. Troligen har det aldrig tidigare funnits så många i landet. 2006 uppskattades det totala beståndet till omkring 40 000 par häckande fåglar i 200 kolonier.