Han jobbar frenetiskt med spakarna på den gula maskin som med hydraulkraft lyfter rälsen, drar ur gamla och uppruttnade slipers och fyller på med nya. Hela processen går relativt snabbt med den maskin som de till låns av en annan smalspårsförening. Den korta sträckan mellan stationen och ner till industrin i Totebo får 250 nya slipers. Ytterligare 2000 ska bytas innan snön kommer.
- Vi klarar upp mot 200 byten per dag, säger Michael.
Att hitta nya slipers är inte svårt. Ofta handlar det om bangårdar eller spår som ersätts med betongslipers. Senast från en ombyggnad i Motala.
Målet är en väl fungerande bana mellan Västervik och Hultsfred. Förutom slipersbyten måste växtlighet röjas undan, växlar ska ses över och spår justeras. Om fem år ska restiden ha förkortats med tio minuter till en och en halv timme. Då blir hastigheten 70 km i timmen i stället för max 60 som nu. Då är man tillbaka på samma hastigheter som när SJ innan nedläggningen.
- Det är snabbare än bussen, säger Michael.
Michael betonar att smalspåret inte bara är en museijärnväg. Spåret används under större delen av året. Säsongen har dessutom förlängts ända till mitten av september. Fler och fler turister med sen semester har upptäckt banan.
- Nu går det också att boka biljetter över nätet. Vi har haft resande som bokat från Totebo till Arlanda.
Michael Gunnarsson är också stolt över den miljövänliga profil som föreningen arbetar efter. Man använder till exempel en syntetisk tjockflytande diesel, Ecopar, för alla motorvagnar och arbetsmaskiner. Jämfört med dieselolja går utsläppen av många cancerogena ämnen ner med över 90 procent, och halterna av kvävedioxid med upp till 50 procent. Dessutom smörjer den motorerna bra.
- Den kostar ett par kronor mer per liter, men skulle bli billigare med ökad användning. Jag är förvånad över att inte kommunen eller fler större företag har satsat på den här dieseln, menar Michael.