Slutet för en levande skärgård

Deltidsjordbrukaren Maria Malmlöf skriver i dag om att hon vill se en ändring av strandskyddslagen så att försvårande regler som hotar en levande skärgård försvinner.

Skribenten vill ha en levande skärgård.  Foto: Scanpix

Skribenten vill ha en levande skärgård. Foto: Scanpix

Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

Västervik2008-10-21 00:07
Under hösten ska riksdagen ta beslut om förändringar i strandskyddslagen. I den remiss som miljödepartementet skickat ut är perspektivet på vad som är värdefullt och skyddsvärt i kust och skärgård begränsat till att gälla natur och fritidsintressen. Skärgårdskulturen saknas helt, fastän det stora problemet i skärgårdarna är glesbygdsproblematik och snabb avfolkning, undantaget under några semesterveckor under sommaren. Åretruntboende skärgårdsbor kan sättas högst upp på den rödaste av rödlistor. Det som många väntat på saknas, nämligen ett förslag om näringsverksamhet och regional utveckling, det vill säga mänsklig verksamhet och fast boende i skärgården, som skäl för att ge strandskyddsdispens. För att kunna försörja sig i skärgården krävs mångsyssleri: jord-skogsbruk, körslor, byggjobb, service till fritidsfolket under högsommarveckorna. Då måste det ges möjlighet för de som kan tänka sig att bo på en ö året runt i de glesaste av glesbygder att få utveckla näringsverksamhet. Det handlar i dag vanligen om kringservice till besökarna under sommarveckorna. Det innebär eget boende, båthus, övernattningsstugor och dylikt.Det bör ligga i samhällets intresse att ta tillvara och stötta de fåtal människor som kan tänka sig ett åretruntboende i skärgården med alla svårigheter det innebär. Det är en påtaglig realitet att man är beroende av egna båttransporter i ut och skur, hårda vindar, vintermörker och isar som varken bär eller brister. Skäl för strandskyddsdispens ska enligt utredningen fortsatt bara vara allmänhetens friluftsliv och biologisk mångfald. Den biologiska mångfalden omfattar då inte den hävdberoende mångfalden - det av mänsklig hand upprätthållna kulturlandskapet med brukade åkrar och betande djur i hagarna och de tama och vilda djur som är beroende av ett sådant landskap. I exempelvis Västerviks kommun finns över 5000 öar, 61 av dem har haft åretruntbebyggelse, men idag finns fast boende bara kvar på 20 öar. Ändå upprätthålls myter om att det skulle vara svårt för allmänheten att idka friluftsliv i skärgården om ett fåtal personer skulle få tillstånd att bygga nytt för att kunna leva där. Och de mest absurda beslut tas runt om i våra länsstyrelser i namn av det allmänna friluftslivets intressen. Ett nytt exempel från Västerviks skärgård är en fastboende familj som inte får bygga en ny bostad på sin mark för att möjliggöra ett generationsskifte. Det handlar om en tomt i en befintlig by på en i övrigt mycket stor ö, med stora underbara marker att ströva omkring i. Hävden i dessa marker upprätthålls av den fastboende familjen. Vem ska ta hand om betesdjur och slå vallar när ingen finns som kan ta över? Och vem tar ansvar för det?Ett de 16 miljömål som regering och riksdag har satt upp är "en levande kust och skärgård". Hur ska man få en levande skärgård om det inte finns några människor där utom i juli? Frågan är inte ställd och därför inte heller diskuterad eller analyserad. Faktum är att det råder bostadsbrist i skärgården för dem som vill flytta ut och verka där. Befintliga hus betingar priser som en näringsverksamhet där inte klarar av att kapitalisera. Försvårande är också det nästan genomgående utökade strandskyddet till 300 meter. Det verkar som att många inte känner till att vi i Sverige de facto har 300 meter strandskydd i skärgården, taget som myndighetsbeslut. Det är hög tid att nu rätta till de försvårande regler som hotar en levande skärgård. Mitt förslag är - Inför näringsverksamhet som särskilt skäl för strandskyddsdispens. Människor måste ges möjlighet att leva och verka i våra skärgårdar och det hindrar inte friluftsmänniskornas intressen, utan är tvärtom en förutsättning för bevarande av de natur- och kulturvärden som gör våra skärgårdar till en så unik miljö för rekreation.- Ta bort det generella strandskyddet om 300 meter i våra skärgårdar och håll fast vid de 100 m i stället, utan att "kompensera" på något sätt för det.
Debatt
Maria Malmlöf är deltidsjordbrukare på Hasselö i Västerviks skärgård.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om