Felicia Lundberg, 23, i Västervik har två barn som är 1,5 och 2,5 år. Hon tycker att en föräldrapakt för att begränsa barns tillgång till smartphones och sociala medier är en väldigt bra idé.
– Jag tillhör den första generationen som är uppvuxen med smartphone i handen, och vet nackdelarna med det. Tänker jag tillbaka på min barndom så var den till större delen online på telefonen, vilket jag idag tycker är jättehemskt. Man satt och tittade på telefonen på fritidsgårdar, jag tror inte jag gick på så mycket aktiviteter. Hela våra liv var uppbyggda kring telefonen. Det blev det här extrema mobilberoendet, som sitter kvar även i vuxen ålder och som jag kämpar med att inte föra över till mina barn.
Det fanns också en utsatthet på de sociala medierna. Felicia berättar hur hon och hennes kompisar groomades redan som 12-åringar. Att få dickpics via chatforum som Kiks var vardagsmat. När de tog upp det i skolan kunde lärare säga; "radera det bara".
– Det är vansinnigt när man tänker tillbaka på det, och jag tror att det har satt spår. Dagens föräldrar har nog mer koll, men den här utsattheten kommer alltid att finnas på sociala medier. Vi kan inte kontrollera vad som visas, även om vi försöker.
Vilken ålder tycker du är lagom för att få sin första smartphone?
– Högstadiet. Men jag tycker inte det ska vara fri tillgång då heller, utan man behöver fortfarande lägga ifrån sig mobilen på kvällen och begränsa innehållet. När det gäller sociala medier tycker jag man kan förhålla sig till plattformarnas egna regler, på vissa är det 18-årsgräns, på andra 16-årsgräns.
Felicia tror att det är nödvändigt att föräldrar pratar ihop sig om vilka regler man ska ha, så att majoriteten gör ungefär likadant. Annars är risken att vissa barn hamnar utanför.
– En föräldrapakt är ett fantastiskt initiativ. För att barn ska få vara barn, och utveckla sina sociala förmågor. Vi var jättesociala online som barn, men vi gjorde inte så mycket när vi sågs. När jag och min bästis sågs låg vi i soffan och scrollade i telefonen. Vi hade kanske kunnat dansa eller gjort något annat i stället. Det finns absolut en gemenskap online, men jag tror att den kan finnas utanför telefonen också – något som vi tappar mer och mer.
Skulle du själv kunna dra igång någon typ av pakt, och tror du det kan funka i din bekantskapskrets?
– Ja, verkligen. Jag tror att majoriteten skulle tycka det var bra.
För att ändå kunna ha kontakt med barnen och ha koll på var de befinner sig planerar Felicia och hennes man, som det ser ut nu, att ge sina barn smartklockor lagom till att de börjar förskoleklass.
– På den kan man ställa in så att bara mamma eller pappa kan ringa, och att de kan ringa från den, men att den är avstängd under skoldagen.
Om barnen ska åka buss eller betala något kan de ju behöva Swish eller en kollektivtrafiks-app, vad tänker du om det?
– Jag tror aldrig att busskort eller bankomatkort kommer försvinna helt. Jag tänker att det där går att lösa, bara vi går hand i hand och gör det här tillsammans.
Felicia poängterar också att hon inte är emot skärmar i sig. Även hon och hennes man har fått jobba för att minska sitt mobilanvändande.
– Det har ju varit vår snuttefilt, man har haft med telefonen överallt och dumscrollat på kvällarna. Men både jag och min man försöker bryta det.
Hur gör ni?
– Det har varit supersvårt. Ibland har jag kommit på mig själv med att sitta och scrolla när barnen leker, i stället för att vara med dem. Men min strategi är att ibland stänga av telefonen helt. Jag har även stängt av notiser, för att inte bli distraherad.
Martin Krüger, 41, i Västervik har två barn som är 13 och 15 år. Båda barnen har smartphones och använder sociala medier, utan någon särskild begränsning. Däremot försöker Martin och hans fru hålla koll på vad de gör på sina telefoner.
Martin tror absolut att någon typ av föräldrapakt med en överenskommelse hade varit bra – men konstaterar att det inte är aktuellt för dem nu.
– Idag känns det så naturligt att alla har mobiltelefoner och sociala medier. Det är också så många vuxna som sitter med sina telefoner i alla sammanhang, då är det klart att barnen gör likadant.
Tror du, utifrån er erfarenhet, att det hade varit möjligt att begränsa tillgången till smartphones via en föräldrapakt?
– Jag tror absolut att det är möjligt, men samtidigt finns det en del information som barnen behöver i telefonen. Sen är det ju lite en trygghet att få tag på sina barn, det finns ju positiva saker med mobilen också.
Michele Vollmer i Överum har en dotter som är 17 månader. Själv är hon född i början av 1990-talet och tillhör den sista generationen som vuxit upp utan smartphone och sociala medier. Något hon är tacksam för.
– Vi fick växa upp med att gå och knacka på hos kompisarna och se om de var hemma och kunde komma ut och leka, vi byggde kojor i skogen och man brydde sig inte om vilka kläder man hade på sig, i alla fall inte tills man var ungefär 14.
På sociala medier utsätts barnen för många risker, enligt Michele. Förutom risken att bli mobilberoende och utsättas för sexuella övergrepp kan de få en felaktig uppfattning av andras liv, och hur man själv förväntas se ut och bete sig. De kan bli så att de definierar sitt värde utifrån hur många likes de får på sina inlägg.
– Sedan finns mobbning, som fått helt andra dimensioner. Hat som sprids på nätet, men också att barn filmar hur de mobbar någon och det läggs ut på hela nätet. Det är förnedrande på en helt ny nivå.
Michele Vollmer vill skydda sin dotter från sociala medier så länge det går – och är positiv till en föräldrapakt som sätter en gemensam åldersgräns. Hon har själv en tanke om att försöka hitta andra som skulle vilja vara med och starta en sådan pakt.
– Jag tror det kan underlätta om man får ihop en pakt med många fler föräldrar, då man har något att hänvisa till.
Vuxnas användning av sociala medier och mobiler, hur tror du det påverkar vilka gränser man kan sätta för barnen?
– Jag tror att vår egen användning av mobiltelefoner har stort inflytande på våra barn och försöker att inte ha mobilen framme när min dotter är vaken, om jag inte måste ta ett telefonsamtal eller liknande. Jag vill inte att hon får uppfattningen att min mobil är viktigare än hon, och jag vill vara så närvarande som möjligt under den lilla tiden man har från att man hämtar barnet på förskolan tills att det är sovdags.