– Det blev som en grej i kompisgänget, för att se hur långt vi kunde gå, berättar han.
Det har gått många år sedan Erik, som egentligen heter något annat, gick på högstadiet och tillsammans med sina kompisar började snatta. Vissa dagar satte de i system att gå runt mellan butikerna och ta något på varje ställe.
– Det var inte grejerna vi ville åt, det vara bara spännande att testa gränserna. Ibland tävlade vi om vem som kunde ta saker för högst värde. Och när spärrarna släppte var det hur lätt som helst.
Gränserna tänjdes hela tiden och i takt med att det blev lättare att snatta utan att bli upptäckt hittade kompisgänget nya metoder.
– Vi gick in i butikernas lager och tog hela kartonger med tuggummin, vi snattade mitt framför ögonen på kassapersonalen utan att de märkte något, berättar Erik.
Var det ingen av era föräldrar som upptäckte er?
– En del förstod det nog och sa till oss att vi inte fick snatta, men det struntade vi i, minns Erik.
Av de kanske hundratals gånger som Erik snattade, var det bara vid ett enda tillfälle han blev ertappad.
– Vi var ett helt gäng, kanske sex personer, som togs in på kontoret och butikspersonalen ringde polisen. Men innan de hann ta våra uppgifter lyckades vi springa därifrån.
Till slut försvann spänningen för de flesta i gänget. Efter högstadietiden skingrades kompisarna och snatterierna upphörde för de flesta.
– Men det fanns de som fortsatte och som började med grövre saker, som inbrott och så, berättar Erik som absolut tror att snatteri kan vara inkörsporten till annan brottslighet.
Fick ni aldrig skuldkänslor över det ni gjorde?
– Nej faktiskt inte. Dels tog vi aldrig något från privatpersoner, och även om vi förstod att affärerna förlorade lite pengar så brydde vi oss inte.
Erik tror att det är svårt att få ungdomar att sluta snatta genom att skrämma upp dem med konsekvenserna.
– Man tänker inte på sådant i just den åldern. Och högre böter tror jag inte heller skulle hjälpa. Risken är att det skulle få motsatt effekt och man skulle försöka ”ta tillbaka” bötespengarna genom att snatta ännu mera, tror han.
Vad ska man göra för att få unga att sluta snatta då?
– Jag vet inte riktigt, kanske låta dem prata med någon och försöka få dem att inse att det kan drabba även andra än en själv.
Om du själv får barn, och du får reda på att de snattat, hur tror du att du skulle reagera?
– Jag skulle förmodligen bli jätteförbannad! säger Erik.