Det är inga illegala sopupplag som Västerviks förre miljöchef Bernt Jonsson har kartlagt. Istället är det de soptippar som kommunen, de gamla småkommunerna och några industrier anlagt genom decennierna.
Som regel har de varit lagliga, och verksamheten har bedrivits utifrån den kunskap och de lagar som rådde då. Det betyder inte att allt är frid och fröjd.
- Länge tillbaka lade man soptippar vid branter där man kunde tippa avfallet. Man hade inte teknisk utrustning att ta hand om avfallet på annat sätt, berättar Bernt Jonsson.
Det gör att på några platser så har deponierna av naturliga skäl lagts vid berg, och där avfallet kan ligga på sprickgrund. Det gör att det är svårt att avgöra var förorenat vatten från tippen tar vägen. Risken är att sprickbildningar gör att föroreningarna, i värsta fall, kan nå grundvattnet.
Ett antal deponier som undersökts är lämningar av rivna hus. Längre tillbakas lades byggavfallet i närheten av rivningsplatsen.
Några moderna exempel finns med i kartläggningen. Västerviks Bostads AB har använt rivningsmateriel från de hyreshus som revs på 90-talet som fyllnadsmaterial när man byggt parkeringsplatser och vändplatser.
- Då skedde det i samråd med miljöförvaltningen. Det var icke förerenat material som fick användas, i princip bara betong och tegel, säger Bernt Jonsson.
Ruvar de gamla tipparna på någon miljöskandal?
Det vet vi inte. Så här långt har man kartlagt var tipparna finns. Rapporten har lämnats till miljö- och byggnadsnämnden som får bedöma hur man ska gå vidare - till exempel genom provtagning.
- Avfallet i deponin är väldigt heterogent. Det gör det svårt att bedöma vilka föroreningar som kan finnas, säger Bernt Jonsson.
Möjligen tror han att några tippar där det finns uppgifter om att man eldade upp avfall kan vara mer angelägna än de andra att undersöka.
- Vid förbränningen kan det ha uppstått dioxin, säger han.