Västerviksbon och tidigare VT-medarbetaren Caroline Petersson hade precis avslutat sin lunch på en restaurang vid Strandvägen, ett par kilometer från Drottninggatan. Plötsligt hörde hon sirener och såg blåljus, men tänkte att det nog bara var hon som reflekterade över det.
– Hör jag sirener i Västervik tänker jag genast att det hänt något allvarligt, men det är nog mitt journalisttänk också. I en större stad händer det oftare och folk tänker inte så mycket på det, resonerar hon.
Efter en stund förändrades stämningen på restaurangen. Människor började surra och titta i sina mobiler. Caroline gjorde detsamma och fick först uppgifterna om att en lastbil kört in i en folkmassa. Uppgifter som följdes av misstankar om att det skulle kunna handla om ett terrordåd, samt av rykten om pågående skottlossningar runtom i Stockholm.
– Vi lämnade restaurangen och folk vi mötte såg stressade och oroliga ut. Det var en spänd stämning. Dessutom visste inte sällskapet hur de skulle gå för att komma dit de skulle. Ett stort område kring centrum var avspärrat och det gick inte att ta vare sig tunnelbana eller buss. De fick gå en lång omväg runt centrum för att komma fram. På vägen såg de stora folksamlingar som stannat antingen av nyfikenhet eller för att de inte kunde ta sig förbi avspärrningarna.
Blev du någonsin rädd?– Inte för egen del, men jag känner ju folk som jobbar i området och undrade hur det hade gått för dem, säger Caroline.
Naturligtvis handlade en stor del av dagen därefter om tankar och funderingar kring vad som hade hänt. I takt med att det allt tydligare stod klart att det faktiskt hade rört sig om ett terrordåd och inte varit en ren olycka, kände Caroline sorg.
– Jag tänkte ”nej, inte här också” och tyckte att det kändes sorgligt att vi inte var så trygga och oskuldsfulla som vi hade trott i Sverige.
Andra bestående minnen från dagen är den kärlek som stockholmarna visade varandra efter dådet. Många öppnade sina hem för dem som inte kunde ta sig hem och folk hjälpte varandra.
– En speciell sak var när vi senare på kvällen skulle ta oss till Söder. Vi gick över Västerbron och det var packat med folk som gick i solnedgången, och som hade delat samma upplevelse. Mitt i det hemska var det nästan lite fint, säger Caroline.
Västerviksbördige Hans Wessman, som bodde i Stockholm vid tiden för dådet, har liknande minnesbilder av det lämmeltåg som drog genom huvudstaden.
Även för honom blev det mycket promenerande i brist på tillgänglig kollektivtrafik.
– Jag har nog aldrig sett så mycket folk i rörelse i Stockholm som då, säger han.
Själv befann han sig långt från händelsernas centrum, på sitt kontor i Solna. Men drabbades ändå indirekt.
– Jag bodde i Västerhaninge söder om Stockholm och det tog flera timmar att ta sig hem då både bussar, tunnelbana och pendeltåg var inställda.
I stället blev det till att improvisera – och promenera – för att ta sig till en pendeltågsstation varifrån han kunde fortsätta sin resa.
– Jag slutade vid 17 och var nog inte hemma förrän vid 21 eller 22.
Hans Wessman berättar att han i situationen inte lät känslorna styra. Han var inte rädd när han gav sig iväg från jobbet, utan tänkte i stället praktiskt.
– Jag såg till att ha en välladdad mobil för jag visste ju inte vad som skulle hända på vägen, säger han.