Staren - människans följeslagare

Att få se starflockar på flera tusen fåglar samlas i vassar eller träddungar under höstkvällarna är en av de stora naturupplevelserna under året. De stora samlingarna av starar hörs på långt håll. Fågelskådningens nestor Erik Rosenberg liknade det vid en "brusande allsång" när lätena från alla fåglarna tillsammans smälter samman till en tonmatta av högt uppskruvat, visslande kvitter.
Ännu för 20 år sedan var detta en vanlig syn i september. Men flyttfågelräkningarna i Falsterbo visar tydligt att stararna har minskat kraftigt ända sedan 1970-talet. Då bröts definitivt det segertåg staren gjort över vårt land sedan 1800-talet.
Staren hörde hemma i det gamla Bondesverige. Fågeln trivdes i småskalighetens landskap där det även i skogsbygderna fanns gott om små gårdar med kreatur och naturliga betesmarker. Detta landskap med sin blandning av skogsbryn, små åkrar, beteshagar, ängar och våtmarker gynnade den biologiska mångfalden. Här fanns det gott om mat, skydd och boplatser.

Staren har alltid följt människan och hennes djur. Det är ingen tillfällighet att starar kan sitta och "åka med" på ryggen på får och nötkreatur. Fåglarna har lärt sig att djurens klövar sprätter upp insekter från marken. Denna rikedom är störst i naturliga betesmarker, inte i det nutida jordbrukets gödslade betesvallar. Undersökningar har visat att staren försöker hitta mat till sina hungriga ungar inom ett par hundra meter från boplatsen.
På 1950-talet inleddes avfolkningen av landsbygden i Sverige. Ett effektivare jordbruk ledde till ökade skördar. Försörjningen kunde skötas av allt färre lantbrukare. Många valde att lägga ner sina jordbruk och flytta in till städerna där det fanns jobb på fabrikerna. Därmed inleddes den största förändringen av landskapet i modern tid. På allt fler gårdar går korna inte längre ute i landskapet utan hålls i stora djurstallar hemma vid gården.

Stararna började troligen minska redan på 1960-talet. 1975 inleddes den svenska häckfågeltaxeringen, en årlig inventering av häckande fåglar i landet. Siffrorna visar att antalet häckande starar i Sverige halverades fram till år 2000.
Stararna har tvingats bli allt mer uppfinningsrika för att klara sig. Jakten på nya boplatser och försörjningsmöjligheter har lett till att stararna flyttat med människorna in till städerna. När de inte hittar några ihåliga träd, bor de under takplåtar och tegelpannor i villaområdena och letar mat i trädgårdarnas gräsmattor, parker och på fotbollsplaner. Även i dag bor troligen den största delen av Sveriges starar i miljöer nära människan.