Straff återupprättar och försonar

Har staten egentligen någon rätt att utdöma straff? Är det rättvist att frihetsberöva brottslingar, eller handlar det bara om ett oundvikligt ont som man ännu inte funnit något fungerande alternativ till?Dessa grundläggande frågor om straff och rätt har nyligen analyserats av två skribenter som oberoende av varandra nått förbluffande likartade slutsatser. Dels har Göran Duus-Otterström försvarat en statsvetenskaplig avhandling om straff och personligt ansvar vid Göteborgs universitet. Dels har Lars F. Eklund, idéhistoriker och tidigare kristdemokratisk politiker, kommit med en debattskrift med den fantasieggande titeln "Varför bär överheten svärd", utgiven av idéinstitutet Civitas.Eklund går igenom de skäl som brukar anföras för att motivera straffsystemet och avfärdar dem vällustigt ett efter ett. Behandling och rehabilitering är ett motiv som ofta anges. Men att ha begått ett brott är faktiskt ingen sjukdom, utan en handling som gärningsmannen hade kunnat låta bli - utom i de fall då den som begår brottet verkligen är sjuk och inte kan bedöma eller kontrollera sina handlingar, och då borde det inte vara aktuellt med straff över huvud taget. Duus-Otterström går också hårt emot vårdmotivet, framför allt därför att brottslingen underkänns som beslutför, ansvarig person och i stället behandlas ungefär som en bil som krånglar och behöver lagas.Avskräckning är ett annat föregivet skäl till bestraffning som Eklund gör ned, eftersom det innebär att enskilda människor används som livlösa redskap för andras nytta. Dessutom - det går att uppnå en avskräckande effekt genom att straffa oskyldiga, så länge folk tror att de är skyldiga. Men det vore uppenbarligen orättvist, så straff måste motiveras på något annat och bättre sätt.Ytterligare ett bristfälligt skäl att utdöma straff är behovet av att skydda samhället från farliga individer. Med ett renodlat skyddsperspektiv skulle man kunna identifiera de individer som har landets värsta brottsregister och låsa in dem för gott - det skulle säkert minska brottsligheten, men det vore orättfärdigt. Det kan vara riktigt att frihetsberöva av skyddsskäl, som när man sätter smittbärande personer i karantän, men det har ju inget med straff att göra.I själva verket handlar straff om att återställa den balans som rubbas när det begås en illgärning, vilket kallas retribution. Att låta människor bli bestulna, misshandlade, våldtagna etcetera utan att söka bestraffa brottslingen är allt annat än barmhärtigt. När det utdöms ett kännbart straff - inte vård - återupprättas offret, och den skuld som uppstått återbetalas. Brottslingen å sin sida får chans att sona sitt brott och att därefter återupptas som fullvärdig samhällsmedlem. Detta är rättvisa enligt klassisk kristen tradition, framhåller Eklund: att ge var och en vad som tillkommer honom eller henne. Man kan hoppas att dessa insikter når fram till våra politiker. Exempelvis är det svårt att föreställa sig att någon som tagit del av Duus-Otterströms och Eklunds resonemang skulle hålla fast vid regeringens obetänkta förslag att ge fängelsestraff till människor som begått brott i psykiskt förvirrat och otillräkneligt tillstånd.

Straff återupprättar och försonar

Med utgångspunkt från en statsvetenskaplig avhandling och en debattskrift diskuterar Charlotta Levay vilka skäl staten har för att utdöma straff.