Strukturen skämmer grundtanken

"Hur förklarar man en kompromissmaskin som hanterar allt från innehållet i korv till freden i Mellanöstern?" Orden lär vara EU-kommissionären Margot Wallströms och är en bra beskrivning av den ambivalenta inställning svensken haft till EU-projektet ända sedan start. Som ivrig kampanjarbetare för femton år sedan inför folkomröstningen var det en utmaning att hantera kontrasterna. Fredsargumentet bet sådär, får man säga, vilket förmodligen har att göra med det faktum som EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark brukar påminna om; att Sverige är det enda europeiska land som saknar Den okände soldatens grav och därmed heller inte är del i den europeiska mentala gemenskap som upplevt krigets trauma på nära håll. Nej, för många svenskar kunde attityden gentemot EU-projektet bäst uttryckas i den bumperstick som prydde ett antal bilbakdelar: "EU - inte utan min prilla". Ett och ett halvt decennium senare har EU-projektet skördat sina uppenbara framgångar. Utvidgningen till dagens 27 länder har gått relativt smärtfritt och inneburit stora utvecklingskliv för enskilda länder såväl som för helheten. Utmaningar i samarbetet saknas emellertid inte och gravt generande för medlemsländerna är det faktum att den inre marknaden ännu inte är i den fulla funktion som var tanken från början. Det är inte det att det saknas resurser, tvärtom. Brittiska tankesmedjan Open Europe presenterade i augusti i år en beräkning på hur många som totalt arbetar för EU:s olika institutioner. Den landade på 170 000 personer. Förutom dem som arbetar direkt för EU inräknades även dem som arbetar för EU:s policy-kommittéer, medlemsländernas EU-representationer osv. Dessutom handhar EU-kroppen en del resurser. Det ursprungliga budgetförslaget från kommissionen för 2009 föreslås landa på 116,7 miljarder euro. För Sveriges del handlar det om runt 25 miljarder kronor i avgift per år för närvarande. Det är en summa som är svår att förhålla sig till. Allt är relativt, och skulle man sätta pengarna i relation till mänskliga och ekonomiska kostnader för väpnade konflikter känns summan överkomlig. Men EU har under många år använt stora resurser åt att nära funktioner som inte kan betecknas som marknadsekonomiska. Enbart jordbruksstödet och strukturfonderna omfattar runt 43 procent av EU:s totala budget. Det förra bidrar till en dysfunktionell livsmedelsmarknad som bland annat resulterar i överproduktion och höga priser, det senare till ett slags ur-hand-i-mun-beroende mellan EU och andra aktörer - företag, organisationer och länder. På kinakrogen runt hörnet där jag bor finns ett talande exempel. En dag sitter där en liten EU-flagga på dörren, med text om att "här pågår ett EU-projekt". Medan jag väntar på kartongen frasiga biffstrimlor med vitlök frågar jag vad det hela handlar om. "Åh" säger ägaren och ser lite generad ut. "Jag är inte så säker, men det kom en person som var ansvarig för EU-projekt och frågade om vi inte ville ha en gratis utbildning, så nu ska vi gå dit". "Less is more" är en huvudregel för att åstadkomma resultat och förhindra att det ursprungliga målet glider ur sikte. Den har visat sig vara giltig för lokala, regionala och nationella styrfunktioner. EU-nivån utgör gissningsvis inget undantag. Att använda skattepengar till att bygga fler våningar på det stora skeppet är enkelt. Utmaningen är att orka hålla kursen.

Strukturen skämmer grundtanken

I dagens kolumn skriver Tove Lifvendahl om EU-projektet, dess utmaningar och brister.