Det har blivit en del besök på anstalter genom åren. Har skrivit flera reportage bakom muren. Det kan ha sitt pris att leva bortom lagen och vissa är beredda att betala. Men ingen av dem tycker nog att det är särskilt roligt när de väl sitter där de sitter. De flesta av dem kommer ändå tillbaka. Om och om igen. Inte för att de saknar 12 kvadrat och inlåsning klockan 19, troligen. Utan snarare för att de inte hittar andra vägar.
"Ditt reportage om julfester på anstalten kommer säkert svida i en del ögon".
Det är min mamma som säger det där. Hon är ingen fördomsfull kvinna på något sätt, tvärtom. I hennes ögon svider det inte. Och inte i mina heller. Men för vissa svider det troligen. Det ska inte vara kul att sitta på anstalt, är en vanlig åsikt.
Att ha sysselsättning i fängelset är ofta helt avgörande i en intagens återanpassning i samhället. Och då menar jag inte uteslutande plockarbete, som fångarna sysslar med dagtid, utan även social sysselsättning. Matlagning. TV. Pingis. Kort. Basket. Brev. Telefon. Promenad. Julbord. Kontakt.
Med tanke på alla mail jag får när jag skriver om grova brott "släng ut den jäveln", häng honom", "hoppas han ruttnar" och så vidare, så är jag helt på det klara med att orden på dessa sidor kommer väcka skrivlust hos en och annan läsare. Men skriv gärna. Sysselsättning är helt avgörande för att jag ska klara mig i samhället. Kontakt.
Lite då och då får jag även brev från olika anstalter. Men då är det inga mail utan riktiga brev. Handskrivna.
De flesta vill klaga. De vill berätta om sitt mörker. Sin ånger, ibland. En del är helt oskyldiga, skriver de. "Fick en tvåårsvolta för knark, har inte gjort ett skit, jävla snutar".
När vår värld, Västervik, läser det här firar jag jul med familjen. Det är barn, det är en fru, en mamma, en svärmor, en svärfar och en hund. Det är kontakt.
Det är just det här som är straffet för den som sitter bakom muren. Att inte ha ständig tillgång till sin familj, sina vänner. Straffet är inte att inte få fira jul. Jag är övertygad om att världen inte blir bättre av att införa granförbud på landets anstalter. Att inte få se de man älskar i ögonen är straff så det räcker.