Talibanerna har spridit skräck i Afghanistan i många år, något Basir, hans mamma och pappa, hans fyra systrar och hans lillebror bittert fått erfara.
– Pappa vågade inte ha oss barn i skolan på grund av rädslan att något skulle hända. Talibanerna åkte omkring på motorcyklar med täckta ansikten och sköt i luften med sina vapen. Det var läskigt varje gång de kom förbi där vi bodde, men hemma kunde i alla fall pappa skydda oss, berättar Basir vars far bedrev jordbruk som försörjning.
– En dag (för fem år sen) kom talibanerna och bad pappa börja odla droger, men han vägrade och då blev de arga.
Två dagar senare kom de tillbaka på natten.
– De slog upp dörren och slängde in mig, min mamma och mina syskon i ett rum. Det var kaos. Jag minns att mamma och mina systrar blev slagna och skrek jättehögt för att de inte skulla ta pappa. Men de tog honom i alla fall och åkte iväg.
Efter ett par dagar kom en granne och knackade på.
– Han berättade att han hade hittat pappa. Han låg mördad en bit bort. Vi hämtade honom och begravde honom, säger Basir och tittar ner i golvet.
– När pappa dog hade vi inget skyddsnät längre så mamma tog med oss barn till Iran. Men där vågade vi inte heller gå i skolan eftersom vi var där olagligt och skulle bli utkastade ur landet om de kom på oss.
Men Basirs mamma kände att de kunde bli utslängda när som helst och bestämde sig för att Basir skulle fly till ett säkrare land.
– Mina systrar skulle inte ha en chans att klara sig, det är för farligt för tjejer att resa omkring där borta, och min lillebror var för liten. Jag kände till några andra pojkar som också skulle fly och de ville till Italien och Tyskland. Smugglaren sa till mig att Sverige är tryggt och att människorna är glada där, så jag valde att åka dit istället.
Numera bor han på ett elevhem i Västervik med andra ensamkommande flyktingbarn och studerar på Ludvigsborgsskolan.
– Vi känns som en stor familj. De andra har varit med om liknande saker så vi pratar mycket om det. Vi känner oss trygga här, och jag är glad över att få gå i skolan, säger Basir som hoppas kunna bli polis i framtiden.
Familjen har han kontakt med via telefonen. De tvingades flytta tillbaka till Afghanistan, men bor i en säkrare provins nu.
– Min dröm är att bli något bra och kunna hjälpa dem och leva ett liv tillsammans med familjen som alla andra, säger Basir Abdul.