Terese från Vråka var plutonchef i Afghanistan under sju månader
Förra veckan kom Terese Cratz hem till Vråka efter sju månaders tjänstgöring i norra Afghanistan. Där var hon minst sagt en kontroversiell person. Obeslöjad kvinna, militär och dessutom i befälsposition. En kulturkrock i det samhälle som fram till några år sedan styrdes av talibaner.
Marknad. Svenska soldater ur ISAF-styrkan inne på marknaden i Mazar-i-sharif.
Foto: Fotograf saknas!
Terese Cratz, 27 år, kommer från Lotorp utanför Finspång och hamnade i Västervik genom att hon gick på gymnasieutbildningen för ambulans och räddningstjänst. Efter gymnasiet i Västervik reste hon till USA och när hon återvände till Sverige så gjorde hon lumpen.
- Jag hade två skäl att göra lumpen. Dels ville jag komma till utlandstjänst och det gick snabbare som militär än som civil inom sjukvården. Dels är det en bra utbildning där man lär sig att lösa uppgifter tillsammans med andra, som man inte valt att dela arbetslag med.
Utlandstjänst fick hon snabbt efter grundutbildningen. Terese Cratz reste till Kosovo i juni 2002 som gruppsjukvårdare och kulspruteskytt på en pansarpluton och stannade till december.
- Egentligen inte mitt rätta element eftersom jag är flottist, marinofficer. Tiden i Kosovo var en bra erfarenhet och gav också en känsla av att vi gjorde en direkt nytta. Bland annat hjälpte vi till att bygga upp ett barnhem och delade ut kläder och mat till de som behövde. Säkerhetsmässigt var det lugnt, vi höll till i ett serbdominerat område i byarna runt staden Gracanica.
Åter i Sverige arbetade hon inom kriminalvården och gick sedan militärhögskolan 2003-05.
- När jag var klar kom ett nytt försvarsbeslut som gjorde att jag ledsnade på det militära och blev civilanställd på behandlingshemmet Kastanjegården i Vråka.
Men i höstas drog hon på sig uniformen igen.
- De ringde i höstas och frågade om jag kunde tänka mig att tjänstgöra i Afghanistan och det passade bra.
I sju månader har hon varit i trakten kring Mazar-i-sharif i norra Afghanistan som ställföreträdande plutonchef med bas på ISAF-campen (International security assistance force).
- Det är en helt annan värld. Ute i bergsbyarna var vi tillbaka i medeltiden, nästa dag var vi mitt i nutiden för att dämpa en demonstration mot tv-programmet Afghan-Idol, eller rättare sagt mot mobiltelefonoperatören som anklagades för fusk i röstningen. En sådan uppgift trodde jag aldrig vi skulle ställas inför.
Uppdraget var att garantera säkerheten i området. Men det är en omöjlig uppgift i det vidsträckta och oländiga landet som till stor del saknar vägar.
- Vi är alltid tvåa i det landet. Det är så gott som omöjligt att ta kontroll över ett sådant land, det vet alla som försökt. Vi hade tre stora provinser på vår lott.
- En gång blev vi utsatta för stenkastning i en by, där trodde de att vi var ryssar. Annars kändes det bra. Vi försökte verkligen med våra handlingar berätta att vi var vänligt sinnade och till för att hålla säkerheten uppe.
- Som kvinna stötte man på patrull hela tiden. Inte i den svenska gruppen, där är kvinnor helt accepterade. Men på campen fanns också soldater från Finland, Rumänien och Polen.
- Afghanerna såg på mig med skeptiska ögon. Nästan alltid när jag förde ordet i en diskussion eller förhandling så svarade de inhemska personerna till min underordnade, om det var en man. Det kändes konstigt.
- Konstigt var det också att uppleva hur lite kvinnorna syns i samhället och de blir mer och mer osynliga ju längre från städerna man kommer. I Masar-i-sharif kunde man i alla fall se grupper av kvinnor gå och handla, även om de bar heltäckande burka. Men långt ute på landsbygden fick man oftast inte ens se skymten av dem.
- Rädd var jag aldrig, det skulle inte fungera att arbeta om man vore rädd. Men nu räcker det och för att jag ska hålla mig hemma har jag skaffat hund, lilla Wilja, en boxervalp. Först ska jag ha semester och sedan får vi se vad som händer, säger Terese Cratz, Vråka.
Så jobbar vi med nyheter