Om Anton Tjechov hade berättat det här så hade det varit en dam i huvudrollen. För förr blev damer damer redan i unga år medan damer nuförtiden är tjejer långt upp i pensionsåldern.Så det här handlar om en tjej som jag känner. Hon har "alltid" haft hund. När hon kröp omkring på golvet som en väldigt ung tjej så fanns där en hund att kela med och känna den trygga värmen från.Inte konstigt att hon skaffade egen hund när hon flyttade hemifrån. En stor, robust hund var det. En sån som kändes rejält i kopplet och som man inte behövde leta efter precis.Men hundar lever inte i evighet. Så när stora hunden dog gick det en tid utan hund. Den som en gång haft hund har väldigt lätt för "återfall". Så blev det också för den här tjejen. Någon stor hund var det inte tal om, den här gången. Hon bor i en liten lägenhet och det gällde att anpassa hunden efter mattes bostad. Så det fick bli en liten en. Inte så liten som Paris Hiltons kaffekoppshund, men bra nära.Små hundar har samma behov som stora. Särskilt tidigt på söndagarna och alldeles speciellt om det regnar småspik.Sånt väder var det den här söndagen. Med sömnen fortfarande i ögonen och lätt gäspande gick matte ut för att rasta hunden i sitt lilla behändiga koppel. I trapphuset fällde hon upp paraplyet med en smäll och så klev hon bestämt ut i regnet.Ganska snart mötte hon en annan hundägare. En man som rastade sin schäfer.Mannen saktade in och frågade vänligt:- Vad är det för slags hund du har?Tjejen böjde sig ner för att klappa sin lilla skyddsling och såg till sin förfäran att kopplet var tomt! Schäfermannen smålog och gick vidare medan vår hjältinna rusade den korta vägen hem till lägenheten. Där, i trappan, satt lilla hunden snällt och väntade. Den hade blivit jätterädd för paraplyet och krupit ur sitt koppel. Eftersom den är lätt som en fjäder märkte inte vår sömniga matte nånting.Varje gång vår matte är ute och går numera hoppas hon innerligt på att möta schäfermannen för hon vill så gärna visa att hon verkligen har en hund...
