Tommy Olsson växte upp i Västervik, men när han var 18 flyttade familjen till Södertälje. Där gick han i gymnasium, och började jobba.
- Jag ska inte säga att jag inte trivdes där, men det kändes som att det var ett ställe där jag utbildade mig och jobbade. Jag hade inga kompisar som var så nära, som de som jag hade i Västervik.
I höstas när en tidsbegränsad anställning i Södertälje tog slut antog han ett erbjudande att flytta ner till Västerviks kommun igen.
- Jag och en kompis skulle dela en lägenhet i Gamleby.
De första månaderna levde han snålt på slutlönen samtidigt som han sökte jobb.
- Det finns inte lika mycket här nere som i Södertälje, säger han.
När pengarna var slut vände han sig till kommunens försörjningsenhet för att få ekonomiskt bistånd. Där sade man nej.
- De sade att jag borde flytta tillbaka till mina föräldrar i Södertälje. Tydligen har föräldrar försörjningsansvar upp till 25 år. Det kände jag inte till. Enda chansen att få bidrag i Västervik hade varit om jag hade fått bidrag en månad i Södertälje först, och om socialen där bedömt att jag skulle må bra av att flytta till Västervik. Jag tycker att det låter konstigt.
Det bistånd som han fick var en enkel biljett till Södertälje för att reda upp problemen därifrån. I Södertälje har han träffat socialtjänsten, och det svar han fått där är att eftersom han är skriven i Västervik tycker de att han borde vara ett fall för Västervik.
Vad händer nu?
Den inkomst Tommy Olsson har är bidrag från Alfakassan på 2 800 kronor i månaden. Det alternativ som finns är att flytta tillbaka till föräldrarna i Södertälje.
- Det känns fel att flytta hem till sina föräldrar när man är 23 år.
Han bedömer själv att det nog är lättare att hitta jobb i Södertälje. Tommy har gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och arbetat som vikarie i barnomsorgen och som personlig assistent.
- Men jobb kan väl inte vara det enda avgörande för var man ska få bo. Vänner, och var man känner sig hemma, måste väl också betyda något?