Det var mycket folk i Västerviks teater och konferens och kvällen började med presentation av de båda arrangerande föreningarna. Innan kaffet fick också Salongsorkestern visa upp sina talanger på scenen.
Strax efter klockan 20 började Katarina Hultling berätta om sin sjukdom och vägen till tillfrisknande. Det är ett halvår kvar tills hon slutar äta medicin efter sin bröstcancer.
Hon berättade om sin resa genom livet och genom sjukdomen där hon ända sedan konfirmationen letts av flera frågor: Vem är jag? Vad vill jag? Var ska jag? Och hur förhåller jag mig till det som händer i mitt liv? Det är frågor som hon ständigt bär med sig. Det och påminnelsen om att vara lite trevligare och lite snällare var än man kan.
Katarina Hultling pratar engagerat och roligt, snabbt och inlevelsefullt. Hon har glädjen med sig i grunden, och det har hjälpt henne genom alla svårigheter i livet, berättar hon.
– Skratt och tårar är nog egentligen samma vara, konstater hon.
– Man måste kunna skratta åt eländet, det gör jag så fort jag kan.
När diagnosen kom grät hon längs hela Drottningatan i Stockholm. Efter fyra dagars gråt och samtal med alla hon kände kom hon till beslutet att göra cancerbehandlingen till ett jobb.
– Jag bestämde mig för att bli världens bästa patient och att vara öppen, att visa allt. Jag tror att man på så sätt får så mycket tillbaka, jag fick stöd och kärlek. Det är ett av mina råd till er.