Ukraina, Europas förra kornbod

Att lära känna ett nytt land inifrån är fascinerande, speciellt om man är intresserad av energi, miljö, och historia. För att kunna diskutera med Sergejs släktingar (han heter så, min svärson) har jag hårdpluggat ryska i ett par år och nu begriper jag det mesta. Tja, ukrainskan, som i ryska öron låter som skånska låter i mina öron, är litet knepig.Ukrainare är otroligt släktkära. Det kan delvis bero på att egna släktingar var de enda (om ens de) man kunde lita på under kommunismen. Ukrainarna drabbades ännu värre än polackerna under nittonhundratalet. Under tvångskollektiviseringen 1931-1933 dog (dödades) uppskattningsvis fem miljoner människor, bönder med familjer. Hela byar utplånades från kartan. Under fredstid! De flesta dog av påtvingad svält i ett av världens bördigaste länder, medan hundratals tusen människor deporterades till slavlägren öster om Volga och tusentals människor sköts direkt i sina hem. Det räckte med att en mamma ertappats med att ha gömt potatis åt sina barn för att bli avrättad som "kulak" för stöld av statens egendom.I dag berättar ukrainarna gärna om sitt makabra förflutna, men något minnesmärke över trettiotalets miljoner offer fick man inte resa på grund av protester från neokommunistiska kretsar i öst.Den bördiga jorden upplever jag på Sergejs mammas "datja" (sommartorp). Vilken explosion av frukt och grönsaker! Inlandshetta, naturlig svartmylla och ofta små åskregn. Växthuseffekten när den är som bäst. En del av västra Ukraina (bl.a. staden Lviv) hörde till Polen fram till 1939 då Stalin och Hitler gemensamt våldförde sig på Polen som klövs i tu. De nya sovjetpolackerna fraktades till Sibirien, men några av dem klarade sig tillbaka senare. Väster om floden Dnjepr är man mera västsinnad än i öst. Det mest ryska området är koldistriktet vid Donetsk och stenkol blir allt viktigare när jordens oljekällor sinar. Men trots enorma kolförekomster är det mesta lika risigt som förr i Donetsk. Under planekonomin levererades kolet gratis enligt kvoter så några extra pengar för investeringar i teknik och säkerhet fanns inte. Trots privatiseringar har fortfarande nästan inga investeringar gjorts, kolgruvorna är livsfarliga och utvecklad infrastruktur t.ex. för kolexport existerar inte.Men allt kan bli bättre. Jag tror att landet med ofattbart bördig jordbruksmark och enorma stenkolsförekomster blir mycket rikt i framtiden så att även mina dottersöner får köra cityjeep och ordna släktfester på datjan. Om politikerna spelar korten rätt, vill säga. I dag spelar de ukrainska politikerna i alla fall skickligare än bara för några år sedan.