Ulveson fyllde tomrummet

Båten är på väg mot New York. Klädhängaren, väskan, stolen, mikrofonen och sängen väller fram och tillbaka på scenen som det vore listiga schackdrag. Mitt i allt står Johan Ulveson. Han står där som McConnor. En gladlynt gamäng med förkärlek för schack. Det är monologen "Schackspelaren" på Bryggarens scen. Öppningsdraget får oss att skratta. Men det är en fälla. Båtfärden över Atlanten går från lättsam till allvarlig när en stol skjuts fram och möter en annan stol vid ett bord med ett schackbräde på. På stolen tar världsmästaren i schack plats. Det är en grov, tyst typ. Han utklassar sina medresenärer mot betalning, men när den okände Dr B dyker upp mitt emot världsmästaren byter pjäsen riktning. Ingen tror på att Dr B ska kunna vinna mot världsmästaren. Men i nazisternas årslånga isolering har han hållit galenskapen borta genom att spela luftpartier mot sig själv. Pjäsen växer ut till en oviss, kul, mänsklig och dramatisk föreställning. Trots att Ulveson är själv på scenen med ett fåtal möbler fyller han upp tomrummet på scenen. Möblerna blir till med- och motspelare och man saknar inte några fler skådespelare. Ulveson gör alla personligheterna på ett imponerande sätt. Dr B som först framstår som helt galen blir mer och mer mänsklig, medan de övriga gestalterna växer ut till galningar. Men att det inte var mer folk i Bryggaren är det som framstår som mest galet när pjäsen är över.

Ulveson fyllde tomrummet

Snål scenografi och solo på scen. Trots det kunde Johan Ulveson fylla ut hela scenutrymmet och en halvfull teatersalong i Bryggaren på måndagkvällen.