Gemensamt för alla biografier är författarnas vilja till förståelse men framförallt möjligheten till självbildstvätt.
Allas gemensamma självbild är den klangbotten som vi rör oss i, som vi förhåller oss till i vår nutidshistoria. Men vad gör vi om självbilden är falsk? Orkar vi med en annan sanning?
Jag brukar beskriva min tillvaro som att leva under ytan på en sjö. Där nere i dyn slåss vi alla för att få månaderna att gå ihop och undvika att bli uppätna av gäddorna. Då och då får vi en diffus glimt av världen ovanför ytan. Ett snabbt klipp i Rapport, en artikel i en tidning. Alla anar vi att bilden är skev, men vad har vi för val? Någon gång kanske det händer nåt som gör att världarna får kontakt. Så var det för mig sommaren 1976 när jag jobbade på en ungdomsvårdskola för tjejer. Jag satt nattvakt åt en ung tjej som var en av dom minderåriga i Bordellhärvan. Hon berättade att hon jobbat åt bordell-mamman Doris Hopp, att hon haft kända kunder. "Berätta vad dom heter?" Men hon vågade inte. Någon vecka senare fick jag en lapp med några väldigt oväntade namn. Senare satt jag framför teven där Ingemar Bergman intervjuades. Samtidigt trippar en skadeskjuten skugga förbi teven på allt för höga klackar som tidigare ekat mot Malmskillnadsgatan. När hon får syn på teven pekar hon på journalisten och säger: "Han ville att jag skulle jobba åt honom." Det var ett av namnen på lappen jag fått några dagar tidigare. Plötsligt öppnade sig ytan från parnassens högsta grenar ner till oss under stenen på sjöns botten. Det ögonblicket kom att förändra mitt liv och min syn på makten. För några veckor sedan gick dokumentären "Makten och sanningen" som bland annat behandlade "Bordellhärvan" eller "Geijeraffären" där DN-journalisten Peter Bratt avslöjade den dåvarande justitieministern Lennart Geijer som torsk. Tipsare var Leif GW Persson som då jobbade hos Carl Persson. GW kallades för "röda läcket". En läckande socialdemokrat som snusade! Carl Perssons killar på Säpo hade kontrollerat bordellmamman Doris Hopp och rapporterat "säkerhetsrisker". Carl Persson hade skrivit en promemoria som han lämnade till Olof Palme innan valet 1976. Palme diarieförde inte promemorian utan la den i ett kassaskåp och låste dörren. När så den hemliga promemorian, tack vare "röda läcket" och Peter Bratt, blev offentlig, tillsatte Olof Palme en dementigrupp bestående av Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Hans Dahlgren. Man hittade två fel i Bratts artikel. Inga sakfel. När affären briserade 1978 var jag åter där under ytan på Eknäs och träffade en ursinnig ung tjej, samma tjej som jag en gång fått lappen av. "Fälldin var aldrig med." Hon nämnde andra. Så står vi här i dag trettio år senare med skärvor av sanningen i våra händer. Frågan kvarstår: Varför är "härvan" fortfarande så het? Varför ljög Olof Palme för en sådan sak? Då, för trettio år sedan, vågade ingen syna Palme. Hur är det i dag? Kommer skuggorna att hinna i fatt? Läs gärna "Männen makten mörkläggningen" av Deanne Rauscher och Janne Matsson eller "Faller fritt som i en dröm" av Leif GW Persson. Har ni trots allt några gamla plattor med mej? Lyssna till "Om fyra flickor", "Pressveck" och "Shit and corruption".