Vid femtiden, en lördagsmorgon 2010, kliver Ahmad på tåget mot Sverige i Köpenhamn. Han sätter sig ner och somnar nästan meddetsamma. Han har varit vaken i två dygn.
– Jag väcktes av en kvinna på tåget som frågade om jag hade biljett, men jag var så trött att jag inte svarade utan bara somnade om. Hon förstod nog att jag var flykting, berättar Ahmad.
Tåget stannar. Ahmad kliver av och befinner sig i en främmande stad.
– Jag gick fram till en man på stationen, och frågade ”Vilket land är jag i?”.
Han har kommit till Malmö och Sverige.
Nattliga vandringar
Så börjar historien om Ahmad Rahimis snart sex år i Sverige. När han var 15 år förklarade föräldrarna att hembyn i Afghanistan inte längre var säker för honom. Han var gammal nog för att talibanerna skulle kunna kräva att han gick i tjänst hos dem.
Pappan sålde mark för att betala flyktingsmugglare för den första delen av resan.
Ahmad berättar en dramatisk historia om nattliga vandringar för att undgå gränspoliser. Om en färd med en överlastad gummibåt mellan Turkiet och Grekland. Hur båten får motorstopp och de räddas av grekisk polis.
Han berättar med ett leende om hur han, och vänner han träffat på vägen, hittat utrymmen där de kan tjuvåka med tåg och lastbilar. Och om hur en lastbilschaufför skäller ut Ahmad och en kompis efter att de tjuvåkt med lastbilen över den italienska gränsen.
– Jag kunde ha åkt dit för människosmuggling om ni upptäckts!
Efter utskällningen ger chauffören dem 30–40 euro till den fortsatta resan.
Dramatisk ökning
Det finns många i Sverige i dag som kan berätta liknande historier. Under året som gick ökade antalet ensamkommande barn dramatiskt. Under flera år hade Västerviks kommun ett avtal med Migrationsverket om sju platser. I dag är man uppe i över 100 platser.
Efter flera bråk och ett mord på boenden för ensamkommande barn och ungdomar, i andra delar av landet, har verksamheten börjat diskuteras. Är personaltätheten tillräckligt hög? Vilka värderingar finns bland ungdomarna? Hur är säkerheten?
Tuff förstatid
Ahmad fortsätter att berätta om sin första tid i Sverige. Mannen på järnvägsstationen kallar på polis, och Ahmad tas till ett flyktingboende. Två kvinnor i personalen bjuder honom på hembakad pizza.
Det första mottagandet blir viktigt:
– På boendet fanns anställda som själva kommit till Sverige som invandrare. De kunde berätta om vad som väntade, och visa att det gick att få jobb och att försörja sig. De sade att jag måste sköta mig, anstränga mig och plugga.
Efter någon månad kom Ahmad till boendet i Gamleby. Den första tiden var tuff. Han kunde ingen svenska och hans engelska var dålig. Det var svårt att göra sig förstådd. Som tur är så var de tre killar från Afghanistan som kunde stötta varandra.
– Nästan meddetsamma fick vi börja på Åbyskolan. Vi hade en svensklärare som ansträngde sig jättemycket, och som inte gav upp.
– Efter två–tre månader blev det lättare, efter ett halvår kunde vi kommunicera någorlunda. Det var en stor frihet när jag kunde gå ut och göra ärenden ensam. Innan kändes det konstigt när någon var tvungen att följa med oss för att handla.
Slog upp ord
Ahmad berättar hur han och hans två kompisar satt och tittade på textade tv-program och antecknade ord som de sedan slog upp i ordboken. Ibland gick det inte att få sammanhang ändå, men med tiden lärde de sig allt mer.
– Nu har jag inte använt en ordbok på två–tre år. Är det något jag inte förstår är det bättre att få det förklarat på svenska.
En annan viktig väg in i det svenska samhället stavades Tjust IF.
– Vi fick vara med på träningarna, och spela matcher. Det är vi jättetacksamma för.
Han berättar hur han fick beröm från tränaren för sin träningsflit, och hur han uppmuntrades att närma sig och prata med svenskar.
I dag spelar han inte i laget längre, däremot har han inte släppt kontakten med klubben. Ahmad finns med som tolk och tränare vid träningar med nyanlända.
Vikarie i äldreomsorgen
I dag är bor han med hustrun Florentina i en lägenhet i Västervik – de gifte sig för några månader sedan. Ahmad går tredje året på omvårdnadsprogrammet. Han har gjort tre praktikomgångar: först på äldreboendena Tjustgården och Rosavilla, och sedan på den psykiatriska avdelningen Reimersholm. Praktikplatserna har lett fram till att han rycker in kvällar, helger och lov som vikarie i äldreomsorgen.
– Det känns bra att jobba och betala skatt. Jag har blivit omhändertagen av Sverige. Nu känner jag att jag står på egna ben och kan betala tillbaka.
Efter utbildningens slut vill han jobba i några år. Därefter skulle han kunna tänka sig att studera vidare, kanske till tandsköterska eller polis.
– Jag tycker om att jobba med människor.
Vi kommer in på den senaste tidens händelser med bråk och ett mord på boenden.
– Jag blir arg och ledsen när jag hör sådant. De som bor där får mat, boende och skola. De borde vara tacksamma! Det är hemskt att tänka på den unga kvinna som mördades, och på hennes anhöriga. Hon var bara där för att göra sitt jobb.
Kan det vara tuffare för de som kommer som ensamkommande i dag, med tanke på att de är så många fler än ni var?
– När jag pratar med ensamkommande i dag så hör jag att de får vänta på att börja skolan. Ofta är de varken bra på svenska eller engelska. Då blir de isolerade på boendena. Personalen har nog inte alltid tid att sitta ner och prata med dem.
"Så här gör man i Sverige"
I omvårdnadsutbildningen ingår psykologi, och Ahmed säger att han funderat en del på hur konflikterna kan uppstå. Han tar städning som exempel. Många av de ensamkommande killarna har inte varit vana vid att städa i sina hemländer. Han tar kvinnosynen i Sverige som ett annat exempel.
– Det är viktigt att lära dem att det är så här man gör i Sverige, samtidigt måste man förstå att det tar tid att lära sig en ny kultur. Vi har alla hjärnor, men ibland behöver vi tid! Tänk dig att du kom till en ny kultur... Skulle du klara av att leva efter den nya kulturen från första dagen?
Han säger att en väg är att använda invandrare som bott i Sverige några år, som kan de ensamkommandes språk och som kan berätta vad som krävs för att etablera sig i samhället.
Under flykten genom Europa förlorade Ahmad kontakten med sin familj i Afghanistan. Det går inte att nå dem via mobilnätet eller internet längre.
– Talibanerna förstör alla möjligheter att kommunicera med omvärlden. Jag har ändå känslan av att min familj lever.
I dag tänker han sig en framtid i Sverige. Det är under nyhetssändningarna som tankarna går till hans familj, och hans gamla hemland.
– Det skulle vara roligt att resa tillbaka till Aghanistan, men i dag känns det för farligt. Någon gång i framtiden kanske. När det har blivit fred.