För de flesta är det självklart vem som är fadern till sitt barn. För vissa kan det vara lite mer komplicerat. Enligt föräldrabalken ska en faderskapsutredning vara slutförd inom ett år från barnets födelse, förutsatt att det inte finns särskilda skäl som gör att utredningen drar ut på tiden.
Det är socialnämndens ansvar att skapa rutiner som gör att utredningarna kan bedrivas så smidigt som möjligt.
I JO:s granskning av socialnämnden listas fyra fall där faderskapsutredningar dragit ut på tiden i flera år. Ett av fallen gäller ett syskonpar födda 1998 och 1999. Det enda förvaltningens utredare hade att gå på för att fastställa faderskap var ett namn som mamman hade på den förmodade fadern. Mannen skulle vara bosatt utomlands, enligt mamman. Under flera år hade kommunen kontakter med utrikesdepartementet. Den sista kontakten var i mars 2007 och därefter lät man saken ligga orörd till oktober 2010.
I ett annat fall hittades en fader efter cirka fyra års utredning, men han ville inte medverka i något faderskapstest. Barnet som han förmodades vara pappa åt föddes 2006 och det sista som blev sagt om det ärendet var i maj 2011. En advokat har fått i uppgift att driva fallet vidare.
I ytterligare ett fall har familjerätten försökt att jaga fatt i en man som bor i Kanada och som enligt en kvinna i Västervik är far till hennes barn. Efter en tids brevväxling till svenska ambassaden i Kanada konstaterade kommunen att pappan inte velat skriva under faderskapshandlingarna. Den sista anteckningen i ärendet gjordes 2007. Därefter tog man inte upp fallet förrän i slutet av 2010.
JO konstaterar i sin granskning att det är nämnden som har ansvaret att se till att faderskapsutredningarna drivs framåt. Att låta utredningar ligga utan åtgärd under så långa tidsperioder som i de redovisade fallen är inte förenligt enligt lagen, slår JO fast och konstaterar vidare att de ser allvarligt på passiviteten.
VT har försökt nå ordföranden i socialnämnden, Marie-Louise Lundgren, för en kommentar utan resultat.