Vad är väl fem mil en solig dag?

Blå himmel, kvittrande fåglar och en värmande sol på mina trötta ben. Jag kan verkligen inte klaga på vädret när jag och min far kämpar oss upp och ner backe efter backe på Norrlandet denna härliga söndag i maj. Jag kan inte påstå att jag är den sportiga typen, men en gång om året riktigt suger det i benen efter att få sätta sig på cykeln och trampa de fem milen runt Gamlebyviken. Efter en välbehövd paus med saft och tipspromenad i det vackra Segersgärde hittar jag ny kraft och resten av vägen påminner mig om ett litet paradis. Grönt gräs, mysiga stugor, gamla som nya, och ett skimmer över viken. Allt detta kantas av ett lugn som brukar vara svårhittat. När jag cyklar på denna sida vattnet, glömmer jag nästan, notera nästan, de jobbiga backarna, de trötta benen och hettan i mitt ansikte. I solens skimmer minns jag varför Västervik ligger mig så varmt om hjärtat.
Jag kan dessvärre inte förneka att målet, som bara är halvvägs för mig, i Västervik känns rätt skönt i benen. Resten av vägen känns som en mindre pärs. Tutande bilar, bitvis väldigt smal väggren, och ett stressande tempo på de lastbilar som passerar min vänstra sida, får mig nästan att glömma varför jag gör detta. Tänk att betala pengar för att trängas med rykande avgasrör? Det känns skönt att svänga in i Almvik för en banan och ytterligare ett glas saft.
Min ångest över att jag valt att tillbringa min lediga söndagsmorgon på cykeln stegras när jag når helvetesbacken, som är en brant vänsterkurva någon kilometer innan Tjust Motell.
Men väl framme i Gamleby har jag glömt min ångest, och det vackra vädret gör sig åter påmint. Vad är väl fem mil en solig dag? Ingenting för vissa, men ett helt dagsverke för mig. Fast ett bra sådant.