Vägrar ge upp kampen för utsatta

Så länge hon kan minnas har hon känt ett starkt engagemang när det gäller mänskliga rättigheter. De pratade mycket om sådant hemma. Redan som litet barn funderade hon över världens orättvisor och hur andra människor har det.Emmicki Roos lämnade Västervik 2004. Sedan dess har hon bott utomlands.Först flyttade hon till Montreal i Kanada, där hon läste sin grundutbildning i political science (statsvetenskap) under fyra och ett halvt år. Hennes sambo, Daniel Hébert, kommer från Kanada.I Kanada får studenterna påverka innehållet i utbildningen en hel del, och Emmicki valde redan då att inrikta sig på mänskliga rättigheter.Hon fortsatte sina studier i Utrecht, Holland, där hon tog en masterexamen i konfliktstudier och mänskliga rättigheter.Som en del av utbildningen var hon under tio veckor i Kenya, där hon forskade om sexuellt våld i väpnade konflikter.Detta område har hon fortsatt att fokusera på. Sedan sju månader tillbaka bor hon i London, England, där hon jobbar för två organisationer: IRC, International Rescue Committee, samt FN.Det är särskilt kvinnornas utsatta position som hon har valt att engagera sig i. På många platser i världen är det i dag farligare att vara flicka eller kvinna än att vara soldat. Väpnade konflikter slår allt hårdare mot de civila.Emmicki berättar om fruktansvärda övergrepp som kvinnor utsätts för, bland annat i Kongo. Det är systematiska våldtäkter, tortyr och lemlästningar. Ingen går säker. Bland offren finns såväl spädbarn som 90-åriga åldringar.Även pojkar och män utsätts för övergrepp, men det är ännu vanligare att flickor och kvinnor drabbas.När de stridande ger sig på kvinnorna, kommer de åt hela gruppen, eftersom kvinnorna ofta fungerar som en sammanhållande kraft.Men det är inte så länge sedan som våldtäkter sågs som isolerade företeelser och en oundviklig bieffekt av krig, när det tvärtom används systematiskt som en krigsföringsmetod.Och männen som våldtar skyller ofta på saker som står utanför deras kontroll. De tar ut sitt hat, sin frustration och maktlöshet på kvinnorna.Emmicki Roos påminner också om att Kongo har en lång tradition av våld.De vidriga lemlästningar av civila som sker nu, inleddes redan under den belgiska ockupationsmakten på 1800-talet.Känns det inte hopplöst ibland att jobba med detta?
- Jag kan ha dagar när jag känner mig nere. Det är klart att man gråter. Men om jag låter det här bryta ner mig, så stannar det ju där. Jag vägrar att ge upp de utsatta, säger Emmicki bestämt.För att nå en förändring måste man jobba på flera fronter. Kunskap är en viktig fråga. När människor utanför vet vad som händer kan de bilda opinion och påverka regeringar och stora företag och i förlängningen även de stridande rebellgrupperna.Program på marken är också viktiga, att de drabbade kvinnorna får fysisk och psykisk hjälp.- Kvinnors utsatthet, och som kvinnor behandlas i världen, är som en nyckel i ett stort pussel. Ska samhällen gå framåt och utvecklas, måste kvinnorna vara en del av det, och då måste kvinnornas ställning stärkas, säger Emmicki Roos.

Vägrar ge upp kampen för utsatta

- Krig utspelas ofta på kvinnors kroppar. Det säger Emmicki Roos, som forskar om sexuellt våld i väpnade konflikter.