Maria Afrell är sjukgymnast och jobbar på Samrehab på Västerviks sjukhus, när hon inte forskar. Just nu upptar forskningen större delen av hennes tid, ungefär 75 procent, och hon hoppas kunna fortsätta i samma omfattning i höst.
Hennes intresse för att forska om smärta väcktes för ungefär tio år sedan. Då hade hon många patienter med långvarig smärta och en chef som ville att de anställda skulle ta en magisterexamen.
För Maria Afrells del resulterade det i flera artiklar. Den första av dem fick titeln "Living with a body in pain - between acceptance and denial" (att leva med en värkande kropp - mellan acceptans och förnekande).
Hon intervjuade patienter och funderade över hur hon skulle kunna stödja dem.
I sin forskning har hon hjälp av andra sjukgymnaster, som intervjuar sina patienter. Bland annat får de berätta hur besvären har förändrat deras liv, om de litar på sin kropp och om de skulle ha handlat annorlunda, om de fick en chans att leva om sitt liv.
Den sista frågan kan verka väl känslig att ställa, säger Maria Afrell. Men faktum är att de flesta svarar nej. Många av dem ser ändå det goda som livet har fört med sig.
Däremot önskar en del att sjukvården hade lyssnat bättre på dem i början. De hade kanske också hanterat sig själva lite annorlunda, med facit i hand.
Ibland kan det vara svårt att inse varför just jag skulle drabbas. Man kanske har vänner och arbetskamrater som har haft lika ont, som också ätit smärtstillande, där det inte har utvecklats till en kronisk smärta. Men folk har olika sårbarhet att råka ut för detta.
Och det är fler än man tror som lider. Maria Afrell har tagit fram siffror från SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering.
Statistik från 2006 visar att 40-50 procent av befolkningen har långvarig smärta. En fjärdedel av dem - ungefär var tionde person i hela befolkningen - har svårt att leva med sin smärta.
Långvarig smärta, som börjar lokalt och sedan sprider sig i kroppen, är dubbelt så vanlig hos kvinnor. Sådan smärta innebär ett förkänsligande av smärtsystemet.
Dessutom drabbas man ofta av annat elände, på grund av värken. Det kan vara svårt att sova. Många är trötta. Andra vanliga bekymmer är problem med mage och tarm.
Maria Afrell säger att det finns fyra olika sätt att förhålla sig till smärtan.
En del tar avstånd från sin kropp. Den blir som en fiende. Inget hjälper.
Andra balanserar mellan hopp och uppgivenhet.
Ett tredje sätt är att acceptera och lita på samarbetet med sin värkande kropp. Här finns en aktiv process som leder till förändring.
Slutligen kan man acceptera genom att finna sig i sitt öde. Man bråkar inte med sig själv längre, utan har hittat nya vägar i livet.
- När det gäller långvarig smärta har vi inte så mycket behandling. Dämpa topparna kan vi göra, men i övrigt måste man lära sig att leva med smärtan, säger Maria Afrell.
Inom sjukvården har man länge delat på kropp och själ, men vid långvarig smärta hänger de samman i allra högsta grad.
Sådan här smärta är komplicerad. Såret kan ha läkt. Det finns inget att bota längre, men kroppens smärtminne gör att smärtan finns kvar. Smärtsignalerna kan också sprida sig i kroppen och ge fel signaler till hjärnan, dels om var smärtan sitter, dels hur utbredd den är.
I det här läget fungerar inte heller kroppens naturliga system för smärtlindring, med endorfiner.
Men det går att lirka i gång detta system, i alla fall till viss del. Träning är ett sätt. Umgås med vänner ett annat. Läs mer tips i faktarutan här intill.
Maria Afrells tips:
Även om det finns smärta som inte går att bota, finns det ändå saker som man kan göra för att lindra den. Här listar sjukgymnast Maria Afrell några saker som har hjälpt många patienter med smärta:
Mindfulness. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer.
Stavgång. Man kommer ut, får stöd och får jobba med armarna.
Sjunga, gärna i kör. Då tänker man mindre på smärtan.
Glöm inte andas, när det gör ont. Då är det lättare att behålla lugnet och slappna av.
Yoga kan man gå på, även om man har ont. Så länge man kan andas, märker man när man går över gränsen för vad som är bra för en.
Gå ut i naturen och så kallad grön rehabilitering är också bra.
Att göra det man tycker om hjälper, eftersom smärtan känns svårare om man är trött och ledsen.