Men det var inget skämt. Kriminalpolisen i Stockholm hade ett gäng med frågor att ställa till Västerviksbon. För det första: ville han Palme något illa?
- Jag hade ju skrivit en del negativa artiklar om Palme. Polisen verkade tro att jag var någon galen terrorist som var kapabel att mörda, säger mannen som i dag är i 70-årsåldern och fortfarande boende i Västervik.
Samtalet från polismannen i Palmegruppen kom ungefär två månader efter att mordet ägt rum. Mannen minns det väl. Det var samma dag som hans dotter tog studenten.
- Det var ingen rolig start på dagen. Först trodde jag att det var ett dåligt skämt, men efter ett tag började det sjunka in och jag förstod att de menade allvar. Det var en olustig känsla.
Mannen berättar att han efter en stund förstod att poliserna misstänkte att han hade något med mordet att göra, även om de inte sa det rakt ut.
- Men det hade jag verkligen inte. Jag har till och med alibi för mordkvällen, och det var väl tur. Annars hade de kanske sytt in mig i finkan.
Mannen hade nämligen varit i centrala Stockholm samma dygn som mordet ägt rum. Fast när Palme blev skjuten sent på kvällen satt han på tåget till Norrköping.
Att i det läget bli förhörd av polisen angående Palmemordet hade ett högt pris. Tidningar, tv och radio fick snart reda på samtalet. De hängde ut Västerviksbon med namn och bild.
- Det var ingen rolig tid. De flesta fattade ju att jag inte hade mördat statsministern, men vissa kanske trodde att jag ändå hade med det där att göra. Det kändes så i alla fall.
- I dag tänker jag inte så mycket på det där. Det är så länge sedan nu. Jag har ingen aning om vem som mördade Palme och det är inget jag funderar särskilt mycket på heller.