VävningDen väl indunkade källarlokalen på Albert Tengers väg i Västervik behövde inte stå tom när det gamla gänget drog sig tillbaka.
När Barbro Drufva fick veta att lokalen skulle bli ledig, gjorde hon nämligen slag i saken och startade en ny vävstuga.
Tidigare arbetskamraten, Anna-Clara Hansson, var genast med på noterna.
- När vi jobbade ihop sa vi att vi skulle ha en vävstuga, när vi blev pensionärer, säger hon.
När VT hälsar på i vävstugan har Anna-Clara precis bakat semlor. Det gamla vävgänget är på besök och det blir många skratt och prat om minnen och vävtekniker.
Anna-Lisa Rollsjö var med från starten 1978. Under mer än tre decennier träffade hon sina vänner i vävstugan.
De har haft flera utställningar ihop under årens lopp, men har också umgåtts i andra sammanhang. Bland annat har de stöpt ljus och åkt på utflykter tillsammans och firat varandras bemärkelsedagar.
Känslan för vävning delar de med sina yngre vävkollegor, som nu har tagit över lokalen.
- Väva är bland det mest avkopplande man kan göra, säger Anna-Clara.
Sigrid Nilsson, 92 år, håller med.
- Man glömmer bort sig själv. Man blir så fångad av det man håller på med.
- Det är nyttigt för både kropp och själ att väva, säger Gerd Lundin.
- Fast sedan när det trasslar sig är det inte så lugnande, tillägger Anna-Lisa.
I lokalen på Albert Tengers väg finns fem stolar. De är åtta i gruppen som väver där nu, men det funkar bra ändå. De turas om.
Sedan är det mycket arbete runtomkring, som man kanske inte tänker på. För att sätta upp en väv, till exempel, är det bra om man är två eller tre personer, så att man kan hjälpas åt.
En som brukade få hjälpa till när och knyta under vävstolarna var Maj-Gret Söderberg, snart 87 år. Hon är vig, eftersom hon har hållit på med gymnastik.
Men med tiden blev det allt besvärligare för deltagarna att klara av allt krypande under vävstolarna, och de bestämde sig för att avveckla sin vävstuga.
En av de nya som har tagit över är Mariann Teurnell Söderlund, tidigare miljö- och byggnadschef, numera glad pensionär. Hon vävde mycket förr, när hon var yngre, och har nu återupptagit sitt gamla intresse.
Vad är det roligaste med att väva?
- Det är det här skapandet; att man gör något med sina händer. Och samtidigt måste man ju vara med i huvudet också. Annars blir det inte rätt, säger hon.
Barbro Drufva är inne på samma linje.
- Det är mycket matematik i vävningen, och mycket som man ska räkna ut.
- Om man vill göra ett nytt mönster då, hur gör man då? undrar plötsligt Anna-Lisa.
- Då köper du ett dataprogram som heter Weave Point, ha, ha, säger Anna-Clara.
Fast sedan tillägger hon snabbt att man också kan ta fram ett rutat papper och börja beräkna...
Damerna talar imponerat om hur kvinnor vävde förr i svåra mönster, med skum belysning.
Förr var det en stolthet för många att kunna lägga en nymanglad, hemvävd duk på bordet.
Men dagens unga är inte så intresserade av hemvävt. De använder inte tygdukar. Många har inte heller mangel hemma och tycker kanske att det är bökigt att sköta den typen av textilier, som inte ska tvättas och centrifugeras för hårdhänt.