Vem blir glad av biskopar?

Sedan några år är svenska kyrkan skild från staten. Formellt, men långt ifrån mentalt. Snarare finns fog för att hävda att kyrkan i dag är minst lika känslig för den sekulära maktens tysta propåer som den någonsin var under 1600-talet, då statliga påbud utgick från predikstolarna. I Uppsala har de senaste dagarna samlats ett antal kyrkopolitiker. Där fanns s-märkta sådana, centerpartistiska, folkpartistiska och en del hemmasnickrade partikonstellationer. Men vad i herrans namn har politiska sammanslutningar över huvud taget i kyrkan att göra? Är inte kyrkomötet, om man tänker efter, en ganska konstig företeelse i ett land med religionsfrihet?Låt oss bara göra ett tankeexperiment. Låt oss säga att varje församling är autonom och äger sin kyrka. Låt oss sedan tänka oss som en naturlig förlängning av detta att församlingen faktiskt bestämmer. Man anställer vilken präst man vill, konservativ eller liberalteolog, och bestämmer vilken bibel som används, traditionell eller modern och så vidare. Det vore den mest fria och liberaliserade kyrkan man kunde tänka sig. Makten över religionsutövningen skulle ligga hos utövarna, inte hos ett skikt av politiskt trendkänsliga biskopar. Variationen av församlingskulturer skulle garantera att praktiskt taget alla möjliga och omöjliga präster skulle kunna finna sin plats på något som skulle likna en riktig arbetsmarknad. Staten? Den skulle absolut spela roll, någon måste trots allt sörja för att kyrkorna består som kulturmateria. Politiskt inflytande skall den naturligtvis inte ha på något sätt. Från politiskt håll har det ofta hävdats att kyrkan måste demokratiseras, som det heter. Men någon verklig demokrati i form av att de troende bestämmer har det förstås inte varit frågan om. I stället har det handlat om att tron som sådan skall anpassas till värderingar som politiker anser vara de lämpliga. Men frågan är hur lång livslängd sådana ståndpunkter skulle ha i en miljö där kyrkobesökarna själva fick välja teologi, varför det också vore ett skrämmande scenario för många modernt inriktade religionstyckare. I deras ögon är det därför bäst att de etablerade kyrkostrukturerna hålls vid liv, eftersom dessa av hävd är anpassliga mot det sekulariserade samhällets krav. Visst, allt detta är bara ett tankeexperiment. Men ett ganska nyttigt sådant. Varför skall kyrkomöten och svenska biskopar vara av Gud givna?

Vem blir glad av biskopar?

I går avslutades kyrkomötet i Uppsala. Motioner behandlades och lades till handlingarna. Precis som det brukar vara. Men ingen frågar sig varför det måste vara som det är.