Vem värnar spelmonopolet?

Men i motsats till Systembolagets tydliga återhållsamhet - total avsaknad av marknadsföring till exempel - så bedriver det svenska spelmonopolets företrädare mycket omfattande reklam för sina produkter. Därför har spelmonopolet i Sverige liksom i andra EU-länder som betett sig på liknande sätt kommit under granskning. 2003 fälldes Italien i EG-domstolen för en liknande situation, det så kallade Gambelli-målet. Rätten att begränsa spelmarknaden faller om staten samtidigt marknadsför sina monopoltjänster aggressivt. Sverige har trots varningar från EU-kommissionen inte velat ändra spelpolitiken i mer liberal riktning. Istället har ännu en utredning tillsats. Den har nyligen fått nya direktiv. Staten kan nu tänka sig att sälja en del av sina spel om det "till följd av EG-rättsliga hänsyn" finns anledning att överväga en sådan förändring. Det vill säga ett indirekt erkännande av att EG-domstolens utslag i Gambelli-målet är relevant för Sverige. Men det får bara handla om spel som kan anses relativt ofarliga. Men det är en annan och mer grundläggande fråga som egentligen borde ställas: Är det verkligen staten som är den bästa aktören när det gäller att hantera de risker spelandet medför? Ingen kan riktigt svara på detta idag. Det finns förhållandevis lite forskning om så kallat spelberoende och ingen ordentligt utvecklad behandlingsverksamhet. När det skrivs om problemspelande hämtas orsaksförklaringar och problembeskrivningar ofta från missbruksproblematik som sannolikt inte alltid är helt relevanta för spelande eftersom ingen kemiskt beroendeproblematik är involverad. De sociala följderna kan förvisso vara lika svåra, med fattigdom, brottslighet, social utslagning och splittrade familjer. Men förloppen och mekanismerna är också annorlunda på många sätt. Om frågan skulle ställas och svaret otvetydigt skulle bli att staten har klara fördelar jämfört med andra aktörer, skulle Sverige få starkast tänkbara argument inför EU-kommissionen. Ett motsatt svar skulle naturligtvis å andra sidan ge ytterligare skäl för en omprövning av den svenska spelpolitiken. Detta behöver inte alls vara dåligt ur socialt perspektiv - dels skulle vi få klart för oss att det antagande som den nuvarande spelpolitiken bygger på ger en falsk trygghet. Har vi litat på att ett statligt monopol i sig är ett skydd och detta visar sig falskt, vet vi att fler åtgärder måste till. Dels skulle det innebära att andra aktörer kan ha åtminstone lika stort socialt ansvar som staten. En omreglering av spelmarknaden med till exempel ett licenssystem skulle då knappast verka lika hotande som det idag framstår för spelmonopolets tillskyndare.

Vem värnar spelmonopolet?

I Sverige har staten monopol på spel och - numera - nästan också på lotterier. Tanken bakom detta spelmonopol är att riskerna för individer som annars skulle kunna förlora kontrollen över sitt spelande minimeras genom statlig kontroll.