- Eftersom Kalle bara har ett ben kvar är man ju ständigt orolig för att han ska dråsa i golvet och skada sig allvarligt. Han har redan fallit flera gånger och vid ett tillfälle slagit hårt i bakhuvudet. Jag svårt att lyfta upp honom själv och när man larmar kan det ta en halvtimme innan någon kommer.
Kalles ben fick amputeras sedan ett sår i en tå ledde till kallbrand. Varje morgon ska hans benprotes fästas noggrant, och varje moment måste göras i rätt ordning. Det här utför oftast hemtjänstens personal. Men nu har makarna Anderssons hemtjänst skurits ned. Samtidigt har den blivit rörig.
- Vi får inte den hjälp vi behöver. Vi skulle vilja ha mer tid, då dras hjälpen i stället ned, suckar Aina som är mest besviken på att så många nya från hemtjänsten ständigt kommer hem till dem. Det är massor av vikarier.
- Jag orkar inte längre varje dag lära nya vikarier från hemtjänsten hur Kalles benprotes ska sättas fast. Jag klappar snart ihop.
På papperet är det en kvart i veckan som tagits bort från makarna Anderssons tidigare beslutade hemtjänsttid.
- Kommunen tog en kvart för oss för att spara pengar. Det kanske inte låter mycket men det gör att allt rasade för oss och hemtjänstpersonalen nu blir ännu mera stressad för att hinna göra allt de ska innan de måste jaga vidare till nästa brukare, säger Aina Andersson.
- Det är så synd om de som jobbar inom hemtjänsten, för de är ofta jättesnälla och försöker alltid ställa upp så mycket de hinner. Problemet är att det på senare tid blivit så många vikarier. Varför kan man inte få samma personer som alltid kommer hem till oss? Varför måste de inom hemtjänsten jobba några timmar här och några timmar där?
Aina Andersson tror inte att politikerna i Västervik riktigt inser hur äldre i Västervik kan ha det.
- Det vore bättre att de höjde taxan. Biståndshandläggaren, som bestämmer hur mycket hjälp var och en ska få, sitter ju mest vid sitt skrivbord och kanske inte alltid kan tänka sig in i hur gamla människor har det.