Tisdagen den 27 februari firar Rune Byrstrand sin 101-årsdag.
– Jag har haft tur på många sätt genom åren, kommenterar han sin ålder.
– Jag har mina misstankar att det beror på generna. Min pappa blev 98 år. Jag har levt som en vanlig människa. Jag har både druckit normalt, och så lite andra saker. Haha.
När Rune växte upp gick de flesta bara sex år i skolan och redan som 14-åring flyttade han hemifrån.
– Min faster och farbror hade ett litet hembageri i Örebro och när mina föräldrar fick reda på att de behövde en nya springgrabb fick jag flytta dit, säger Rune och berättar att han bodde hos sin faster och farbror.
Rune cyklade mycket runt i stan.
– Jag har alltid gillat att cykla och åka skidor.
Under många år arbetade han vid järnvägen som stationsföreståndare och han har bott på många ställen i Sverige genom åren.
– Min far arbetade vid järnvägen, så det föll sig naturligt. Det fanns väldigt dåligt med arbeten på den tiden, så man fick hoppa på vad som helst. Arbetsförmedlingen fanns ju inte då.
Karriären startade på järnvägstationen i Örebro, men ganska snart förflyttades han till Hallsberg, där behövdes personal. Han arbetade nattetid och var ledig varannan vecka.
– Jag gick på timpenning och det gjorde att jag försökte få arbeta så mycket som möjligt. Ibland jobbade jag på dagen också.
År 1940 började Rune arbeta på Krampens station i Västmanland. Under andra världskriget låg ett interneringsläger för sovjetryssar som flytt undan Nazityskland i just Krampen.
– De ryssar som bodde i lägret var snälla och glada, jag träffade dem på flera vis. Jag kommer också ihåg att det kom långa tåg fulla med sårade tyskar på väg hem. Krampen låg så avsides att tågen ofta stannade en timme vid stationen.
Tiden i Krampen förändrade hans liv, för det var där han träffade sin blivande fru Karin.
– Karins far var banmästare och hon kom hem till Krampen när hon var ledig en tid. På kvällarna hade vi ungdomar inte så mycket att göra så då satt vi på stationen och pratade. Och då var det hänt!
Så småningom flyttade Rune och Karin till Örebro och paret gifte sig i oktober 1945. Karin arbetade på lasarettet och Rune på stationen i Kumla.
Ganska snart fick Rune arbete på Knypplan station, belägen mellan Uppsala och Gävle.
– Där bodde vi och hade det bra. Vi träffade ett par som blev våra bästa vänner. De hade då en son som var ett och ett halvt år och jag har kontakt med sonen än i dag.
Arbetet innebar att Rune fick resa gratis med tåg i hela Sverige. Han hade under sena tonåren legat i lumpen i Boden och som järnvägsanställd tog han tåget tillbaka till Norrland och Björkliden för att åka skidor.
– Vi låg och tittade på när tyskarna härjade på andra sidan gränsen.
Jag frågar Rune om det skett något extra betydelsefullt under hans liv.
– När jag var åtta, tio år fanns det knappt elektricitet eller bilar. Elektriciteten var nog det största jag varit med om under min livstid. Jag har tänkt på det efteråt, vilken tur att jag fick uppleva en sådan sak!
Han konstaterar att mycket har skett under hans 101 år på jorden.
– Mobiltelefonen har förstört så mycket. Det är på gott och ont. Det är en farlig uppfinning om du tänker på allt du kan använda den till, säger Rune som tycker att mobiltelefoner bidrar till att skapa ovänskap mellan länder.
När Rune gick i pension bestämde de sig för att flytta till Västervik.
– Vi hade bott här tidigare, när jag arbetade i Ankarsrum.
Flytten gick till en lägenhet på Perugatan. Karin arbetade fortfarande vid den här tiden och Rune tillbringade mycket tid på den nyinförskaffade kolonilotten på Skördelyckans koloniområde.
– För mig betydde kolonilotten väldigt mycket. Jag odlade lite av varje, potatis och blommor. Jag har alltid tyckt om blommor.