En ljummen vind drar in över Riddarholmen i Stockholm. Vi befinner oss bara ett stenkast från den kompakta trängseln på Västerlånggatan i Gamla stan.
Det är nästan svårt att tro. För kring Riddarholmskyrkan är det lugnt, ja nästan tyst om man jämför … Men det är ett bedrägligt lugn ska det visa sig.
Snart rasslar det till över bron till den lilla ön, och så kommer en lång karavan bilar körande förbi kyrkan, över kullerstenstorget och ner mot Riddarholmshamnen där följet stannar.
Min oro över att missa tv-teamet jag ska följa under eftermiddagen visar sig vara obefogad. För här är de. Inget tvivel om den saken.
Ur fordonen kliver kameramän och kamerakvinnor, tekniker, kostymörer, sminköser, produktions- och inspelningsassistenter och en rad andra specialister som behövs.
– Nu är vi ändå ett ganska litet produktionsteam poängterar regissören Calle Åstrand som kommer mig till mötes bland människor, kameror, rekvisita och monitorer.
Ur en taxibil som varit placerad på en släpvagn kliver plötsligt någon ut som jag känner väl igen. Är det en gammal bekant? Nej, inte alls. Det är skådespelaren Patrick Duffy.
Han slätar till sina kläder som blivit skrynkliga under färden och hälsar vänligt och glatt – och med en komplimang på amerikanskt manér.
Calle Åstrand förklarar att man just spelat in en taxiscen.
– Vi har kört med taxin på släpet genom stora delar av stan. Det var lite knöligt men blev bra tillslut.
– Du kan bara hänga på mig, säger han sedan och tar täten mot dagens lunchställe i Gamla stan.
Det är dags att fylla på bränsledepåerna för att orka med eftermiddagens arbete.
Ett effektivt produktionsmöte följer på lunchen där nästkommande veckas arbete gås igenom, dag för dag, scen för scen.
Måndagen ska börja med en sjukhusscen på Danderyds sjukhus.
– Hur gör vi med såret på foten? , undrar någon.
– Vi filmar så att man slipper se själva såret. Det räcker med blodiga bomullstussar för att illustrera, säger Calle Åstrand.
"Jag spelar en riktigt rutten farsa"
Skådespelaren Patrick Duffy är för många svenskar synonym med Bobby Ewing. Det spelar ingen roll att han gjort flera andra roller efter långköraren Dallas. Den numera klassiska tv-såpan följdes av miljoner svenska tv-tittare på 80-talet. Nu är Duffy Sverigeaktuell igen.
Under ett par veckors tid har han befunnit sig i Stockholm för att medverka vid inspelningarna av Welcome to Sweden som regisseras av Calle Åstrand, från Västervik.
Vi fick en kort pratstund med Duffy mellan två tagningar.
I Welcome to Sweden spelar han huvudpersonen Bruces pappa som, helt utan förvarning, kommer på Sverigebesök tillsammans med hustrun Nancy (gestaltad av Illeana Douglas).
Sonen Bruce är inte odelat förtjust över detta.
– Jag spelar en riktigt rutten farsa. Han är inte medvetet elak men fördomsfull och ganska odräglig, säger Patrick Duffy.
Duffy tycker om seriens ramberättelse som han menar har ”fantastiska förutsättningar” att bli en succé.
– Det här är en komedi, och en riktigt rolig sådan, poängterar han.
– Att den dessutom har en internationell överblick och handling tror jag är en styrka. Om inte annat så ur utbildningssynpunkt. Kunskap om olika kulturer är ju något som alla behöver, amerikaner inte minst.
"Rollbesättningen är extremt bra"
– Emma är en varm, kärleksfull och ganska normal tjej. Det berättar hennes gestaltare Josefine Bornebusch.
– Emma har få, om ens några, likheter med Mickan i Solsidan, understryker hon.
Emma är alltså den svenska flickvännen till huvudpersonen Bruce (spelad av Greg Poehler) i "Welcome to Sweden" som spelas in i Stockholm i sommar. Produktionen visas i svensk tv våren 2014.
Josefine är skådespelare men också en av seriens fyra manusförfattare.
– Grundidén till storyn kommer från Greg Poehlers egen historia med alla kulturkrockar han upplevt som invandrad amerikan i Sverige. Men som manusförfattare väver man förstås in delar av sitt eget liv också. Somligt – händelser såväl karaktärsdrag – härstammar från min egen familj, säger hon.
När vi får kontakt över telefonen en onsdagseftermiddag i början av juli befinner sig Josefine och Lena Olin, som spelar hennes mamma, på puben Olearys inne i city där inspelningarna pågår den här dagen.
Manusförfattandet är relativt nytt för Josefine Bornebusch.
– Det är väldigt kul. Jag började för ett år sedan ungefär. Det var då vi satte i gång med det här projektet. Sedan dess har jag även skrivit ett par avsnitt till nästa säsong av Solsidan, berättar hon.
– Dessutom har jag några andra, helt egna projekt på gång också, som jag försöker utveckla.
Fler bilder och längre artiklar finns i måndagens papperstidning.