Det var sommaren 2011 som sonens missbruk uppmärksammades första gången och pappan beskriver missbruket som ett ständigt inslag i tillvaron fram till sonens död tre år senare. Under de tre åren var pappan i ständig kontakt med den psykiatriska vården, kommunens missbruksenhet och socialtjänsten för att få hjälp åt sonen. Han upplevde dock att han blev förminskad och förlöjligad och att de inte trodde på honom.
I ett brev till IVO – inspektionen för vård och omsorg – skriver pappan om sonens tre sista år i livet. Där står bland annat om en ansökan om LVM – lagen om vård av missbrukare, ett allvarligt självmordsförsök, en vräkning och flera polisomhändertagningar, bland annat för att sonen kört bil drogpåverkad.
I sitt beslut skriver IVO att det saknades en samordnad individuell plan för sonen. Detta var en stor brist då behovet av insatser från vården och socialtjänsten var stort. De riktar därför kritik mot vuxenpsykiatriska kliniken i Västervik.
En samordnad individuell plan – en så kallad SIP – ska upprättas av landstinget och kommunen om en patient har behov av insatser från både vården och socialtjänsten. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska planen upprättas utan dröjsmål, vilket alltså aldrig gjordes när det gällde den här patienten.
VT har sökt vuxenpsykiatrin.