- De 15 kilo jag lagt på mig under Atlantseglingen ska snart vara borta, lovar Västerviks tuffe globetrotter som den 11 augusti lämnade Irland i sin pyttelilla men urstarka, hembyggda segelbåt Bris.
Efter ett kort uppehåll vid Maderia seglade Yrvind den 12 oktober vidare mot Västindien, och i resans hårdaste väder nådde han fram till ön Martinique vid lunchtid den 26 november efter att ha krossat Atlanten på 45 dygn.
Det var mestadels friska undanvindar och Sven Yrvind kunde njuta fullt ut av att bara leva i samklang med naturen:
- Jag är aldrig så lycklig som i ensamheten där ute på oceanen. Jag lever med solen. Efter några veckor har alla sinnen avgiftats helt, säger Sven Yrvind som inte ens hade något kök ombord utan klarade sig bra med kall föda och rent vatten.
Som VT tidigare berättat blev den första etappen mellan Irland och Madeira besvärlig, blöt och kall. Det var ofta motvind och på insidan av Bris bildades ständigt kondens som gjorde allt fuktigt. Riktigt blött inombords blev det när en överbrytande våg slog rakt in genom ruffluckan.
- Först sista veckan av seglingen ned till Madeira blev det så mycket sol och värme att jag kunde ventilera ut fukten.
Det var även tekniska problem med båten. Masten stod för långt fram, vilket gjorde Bris fallgirig.
- Fallgirigheten gjorde att hon fick svårt att gå högt i vind. Rodret och seglen motarbetade varandra. På Madeira rättade jag till problemen och fick henne välbalanserad.
En annan gång blev Sven tvungen att snabbt få ned seglet som fastnat. I beckmörker och grov havssjö lyckades han med fara för livet klättra upp i masttoppen och slita ned seglet. Samtidigt, i allt kaos, bet han av en tand.
Sträckan Madeira - Martinique blev dubbelt så lång som första etappen. Och behagligare.
- Nu var det varmt och skönt. Tidvis kunde jag sova naken. Varje dag blev man alltmer avslappnad av att se endast den gränslösa oceanen och låta sig gungas till sömns. Det enda ljud man oftast hörde var det rofyllda, ständiga porlandet längs skrovet på Bris.
Blir det inte ensamt och långtråkigt mitt på Atlanten?
- Inte alls. Det är just ensamheten jag är ute efter. Medan andra vill komma fram så fort som möjligt njuter jag av varje sekund till havs. Jag hade inte ens en radio att lyssna på.
- Dagens människor är ofta överstimulerade med intryck, både vad gäller syn och ljud. För mig räckte det med att sticka upp huvudet ur ruffluckan och sitta och njuta av de fantastiska soluppgångarna.
Till frukost blev det müsli, nötter, bröd, ost och lite vatten. Sven Yrvind hade inget kök. Bland annat av säkerhetsskäl.
- Jag levde också på sardiner, nyttigt rågbröd som håller i evighet samt torkad frukt. Man måste inte ha varm mat. Djuren har ingen spis.
Var du aldrig rädd att krocka med något fartyg?
- Jag hade en liten AIS, en apparat som både sänder ut min egen identifieringssignal och tar emot andra båtars. På sin radar ser de mig och vem jag är, vilken kurs och fart jag håller etc. På samma sätt ser jag andra båtar. Det var bara två gånger fartyg kom närmare än 3-4 kilometer.
- För säkerhets skull lät jag en äggklocka ringa varje timme dygnet runt. Då var det bara att kolla lite runt horisonten för att sedan sova en timme till.
Sven Yrvind lever alltid regelbundet till havs. Han går upp med morgonrodnaden och släcker läslampan vid midnatt. Då och då trycker han på en liten handapparat som sänder båtens position till en satellit.
Vid lunchtid den 26 november siktade han så till sist målet - den västindiska ön Martinique.
- Sista timmarna blev vädret bland det allra sämsta på hela seglatsen. Flera tropiska oväder avlöste varandra, med våldsamma skyfall och ettriga vindbyar på uppåt 30 meter i sekunden.
Vid 16.30-tiden låg Sven Yrvind till sist tryggt förtöjd med sin Bris vid kaj i den forna, franska kolonin.
Bara för att redan dagen efter börja ta tag i alla praktiska detaljer inför hemtransport av både sig själv med flyg och segelbåt i en container på lastfartyg.
Här hemma i Västervik har 72-åringen redan börjat skissa på en ny segelbåt och en ny seglats framöver.