Det kan blåsa, snöa och regna – de dyker upp ändå. Mycket ska till för att måndagsträffarna ska ställas in.

Vi träffar Gunnar Andersson, Sixten Nilsson, Åke Johansson, Wello Ruisla och Håkan Jonsson en råkall måndag i mars.

De har just avverkat sin sedvanliga promenadrunda och ska kliva in på restaurangen för att avnjuta en kopp kaffe och fortsätta sin konversation i värmen inomhus.

Artikelbild

| Sankatbarnen träffas varje måndag året om, med uppehåll för sommar- och julledigt. Efter avklarad långpromenad fortsätter samtalet runt fikabordet.

– Vi löser världens alla problem när vi ses och nu har vi bara några småsaker kvar, säger Åke Johansson skämtsamt.

Att de kallar sig Sanktabarnen beror på att de allihop växte upp på Sankta Gertruds sjukhusområde där föräldrarna arbetade med skiftande uppgifter.

Åkes pappa var skomakarmästare och Håkans maskinmästare. Wellos pappa var läkare och Gunnars chaufför. Sixtens båda föräldrar arbetade med patienterna som skötare respektive översköterska.

Pojkarna fann varandra och tycks framför allt ha ljusa minnen från tillvaron på sjukhusområdet.

Artikelbild

| Gunnar Andersson minns att man kunde få jobba i trädgården sommartid och gallra morötter bland annat. Efter utfört arbete fick man gå till "ettan" och hämta sin peng.

Att de växte upp bland människor som vårdades för psykiska sjukdomar – av mer eller mindre svårartad karaktär – var inget de reflekterade särskilt mycket över.

– Det var ju helt normalt för oss, inget konstigt, säger Sixten Nilsson och Gunnar Andersson.

Artikelbild

| Efter långpromenaden vankas nybryggt kaffe. Restaurangen på Gertrudsvik öppnar tidigare än vanligt på måndagar, enkom för sanktabarnen.

Ibland anordnades fotbollsmatcher där både personal och patienter medverkade.

Det stora inhängnade sjukhusområdet skulle kunna beskrivas som ett samhälle i samhället. I stort sett allt som behövdes fanns på området. Både det livsnödvändiga men också möjlighet till förströelse.

Artikelbild

| Sixten Nilsson minns att han ibland hörde skrik från hus åtta och nio på området. Det är de enda obehagliga minnena han har från tiden då familjen bodde på sjukhusområdet.

– Och vi barn hade tillgång till allt, en biograf, badhus, trampoliner, idrottsplats och tennisbanor. Om något gick sönder gick man till snickarverkstaden eller skomakarmästaren och fick hjälp med lagning, minns Sixten Nilsson.

Herrarna drar sig till minnes hur de en vinter skulle få hjälp av smeden att slipa skridskorna inför den stundande skridskosäsongen. Men resultatet blev en besvikelse.

Artikelbild

| Sanktabarnen är även en förening med många medlemmar. 1998 anordnades en träff i Västervik.

– Han slipade åt fel håll, säger Åke Johansson.

– Med sedan lärde han sig hur man skulle göra.

Artikelbild

| Sankatbarnen träffas varje måndag året om, med uppehåll för sommar- och julledigt. Efter avklarad långpromenad fortsätter samtalet runt fikabordet.

Minnena från uppväxtåren på Sankta Gertruds sjukhusområde är förstås många.

– Det här var på den tiden då man gick i skola även på lördagar. Och just på lördagar var det matiné. Vi kom med skolbussen från stan, sprang till bion och hann precis in i salongen innan föreställningen började, berättar de.

Artikelbild

Nu är det 20 år sedan Sanktabarnen började med sina måndagsträffar.

När VT:s utsända packar ihop har det blivit dags för påtår. Det finns fortfarande världsproblem kvar att lösa och minnen att avhandla.