Sommarlovet hade just börjat och året var 1978. Jag var fjorton år och min bästis Karin hade fyllt femton. Hon hade moppe, jag en cykel och vi bodde i Loftahammar. Vi var fast beslutna att ta oss till Gamleby för att kolla in vad som hände vid Gamleby Folkpark, eller “Parken” som den kallades. Vi hade inte lov att ge oss av. Därför smög vi oss obemärkt iväg, trodde vi. Jag klev på min cykel, tog ett stadigt grepp om Karins axel. Hon vred på gasen och styrde sin moppe mot Bynn. Att stanna och vila var inte att tänka på, förutom några minuter på färjan. På den tiden gick det en färja vid Bjursund. Väl framme i Gamleby var min arm stel och tung som en betongklump. Karin mådde bra, hon hade det ju ganska lugnt på sin moppe. På den stora parkeringen vid Gapedansbergets fot var det fullt med fordon och ur bilhögtalarna strömmade musik. Vi råkade på några klasskompisar och drev runt bland folket. Musiken i Parken? Den brydde vi oss inte om. Vi fullkomligt sögs in i stämningen och spänningen på parkeringen. På småtimmarna begav vi oss hemåt, samma procedur. Jag henkade på Karin. Vi hade dock glömt att färjan gjorde uppehåll mellan ett och fem på morgonen. Det blev några timmars väntan i den ljumma sommarnatten. Just när färjan drog i gång och vi rullade ombord, såg jag en blå Volvo på andra sidan sundet. Min mamma var inte glad åt att jag hade varit borta hela natten.

Det skulle dröja ett år innan nästa besök. 1979 stod The Boppers på scenen. Även om parkeringen lockade blev upplevelsen helt klart rikare med lite äkta rock’n’roll och doo wop. Dagen efter skrev Västerviks-Tidningen det att The Boppers slog det årets publikrekord med 2 767 personer. Trots alla människor var det en lugn kväll. Ett 20-tal polismän och lika många vakter fanns på plats. Enligt VT:s reporter levererade Boppers inget nytt, bara 50-talslåtar, och de klarade “den teatern” fint. I slutnumret “Goodnight sweatheart, goodnight” sjöng publiken med så det ekade. Men alla gillade tydligen inte Boppers, någon hade kastat ett rått ägg på scenen, “ett dåligt riktat kast”. Äggkastning är inget jag minns, vare sig då eller senare. Däremot minns jag en hel del annat bus, möten och musik. Men det var ju 40 år sedan. Minnen från den tiden är inte att lita på. Och vissa väljer man helt enkelt bort. Vad är ditt roligaste, finaste eller kanske knasigaste minne från Parken?