Utanför stugan på Hornslandet i Västervik möts vi av en kvinna med khakifärgade shorts och kort page, som med raska steg går över gräsmattan. "Det måste vara en dotter, eller en granne", hinner jag tänka, innan hon räcker fram handen för en hälsning. Men nej, det är Ingrid Böhm själv – som trots åldern utstrålar hälsa och energi.
– Hej, kom med in!
Makarna Böhm, som under vinterhalvåret bor i Linköping, har spenderat somrarna i stugan på Hornslandet sedan 1960-talet. Av de generationskamrater som byggde hus på Lilla Grönsundsvägen samtidigt som paret finns inga kvar. Deras barn och barnbarn har tagit över stugorna.
– Vi är de äldsta i området, konstaterar Karl-Erik.
Men att paret Böhm fortfarande trivs och lever gott i stugan, som i takt med att barn och barnbarn anlänt byggts till, går inte att ta miste på. Här finns fruktträd och buskar att pyssla med, och längs husknuten blomstrar rhododendron på vårarna. Bara ett stenkast bort glittrar Lindödjupet. För Ingrid, som spenderat en stor del av sina barndoms- och ungdomsår i familjens stuga på västkusten, var det ett måste att ha en stuga nära havet.
– Men vattnet här är förstås ingenting emot hur det ser ut där, säger Ingrid och skrattar.
Både Karl-Erik och Ingrid är ursprungligen från Västergötland. Ingrid, vars mamma var sjuksköterska och pappan stationsinspektör, bodde i en by utanför Falköping medan bondsonen Karl-Erik växte upp i Borås. Den västgötska identiteten har de burit med sig genom livet – och var faktiskt något som förde dem samman, när de möttes i Linköping i ungdomen.
– Vi möttes genom jobbet, på en västgötaträff. Jag tyckte att det där var en trevlig tjej. Det började med biobesök, och sedan blev det som det blev, säger Karl-Erik.
Under de gångna åren har Karl-Erik arbetat på bland annat Asea och Saab, och Ingrid som lärare. Så småningom fick de två barn, som numera bor i Stockholmsområdet och har egna barn. Föreningsliv, sport och friluftsliv har alltid engagerat paret, och Karl-Erik ägnade sig i många år åt gymnastik.
– Han gick mer på händer än på fötter, minns Ingrid, och Karl-Erik berättar om hur han och bröderna lärde sig att göra volter och gå på händer nedför trappor i ungdomen.
– En gång i lumpen utmanade några mig att gå på händer nedför en lång stentrappa på ett slott. Jag antog utmaningen, och det gick ju bra...
Ni är friskare och piggare än många andra i er ålder – vad är hemligheten?
– Vi har haft förmånen och turen att vara friska. Vi lever ett vanligt liv med mat och dryck, men vi unnar oss också ibland, säger Ingrid.
Även om det inte blir så mycket trädgårdsarbete och skidåkning längre så är paret fortfarande i högsta grad aktiva. Karl-Erik måste ta hjälp av käppen, men promenerar lite varje dag.
De har också en lite annorlunda morgonrutin.
– Vi ligger länge i sängen på morgonen, och sedan går vi och badar i havet. Det gör vi alltid, utom när det regnar. Nu är det 14 grader, men det lägsta vi badat i här är sju grader, säger Ingrid, som tillägger att hon badat i ännu lägre temperaturer om vintern.
Kylan är inget problem.
– Det är lustigt, när man kommer ner i det kalla vattnet så är det alltid så skönt, utbrister Ingrid.
Även hemma i Linköping ser de till att behålla rutinen med morgondopp. Två gånger i veckan går de till badhuset, klockan sju på morgonen, för att simma.
– Folk ojar sig över det, "varför går ni upp klockan sju?". Men då får vi ha badhuset för oss själva – det är nästan bara pensionärer där.