Bob Hansson kan vara den bästa konferencier jag någonsin har hört på Visfestivalen. Ett konstant ordflöde med humor och substans.

Första dagen inleds med Ida Wiklund som är debutant på Visfestivalen. Hon kommer ursprungligen från Örbyhus och har två album bakom sig. ”Mellan dröm & verklighet” är hennes mest kända låt. Hon motsvarar den traditionella visartisten som sjunger, spelar akustisk gitarr och skriver egna låtar. Det är en genre som ställer stora krav, alldeles för många ”trubadurer” når aldrig utanför den där förrädiska lägerelden. Men Ida Wiklund är någonting annat. Hon känns förvånansvärt mogen och säker som artist. Kraftfullt lågmäld. Hela tiden närvarande med en fingertoppskänsla för nyanser. Texterna är personliga, poetiska och fyndiga. Ida Wiklund har ambitionen att berätta om det som är viktigt. Både sorg och styrka. I sången ”Under vatten” sjunger hon ”men om du skulle se mig sjunka/om du skulle se mig drunkna/så gör det ingenting, för jag kan andas under vatten.” Rösten är stark, varje ord når ut och landar djupt inne hos den som verkligen lyssnar. Gensvaret från publiken är varmt och Ida säger efter andra låten att ”det är lätt den bästa publiken redan”.

Lars Demian och David Tallroth tar över. Lars Demian är Ida Wiklunds motsats i mångt och mycket, han representerar den politiska och satiriska traditionen. Stilen är slängigt elegant med rockdriv och ruffig punkattityd. Lars Demian är en typisk liveartist som inte alltid fungerar lika självklart på skiva. När han är som bäst är han vansinnigt rolig som i det moderna och lättsamma skillingtrycket ”Balladen om Bin Ladin” eller den mycket ironiska hyllningen till knark i låten ”Guldkant på ditt liv”. Två av hans mera lågmälda låtar har fyndigt hämtat refrängerna från schlagerlåtarna ”Det gör ont” och ”Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini”. Refrängerna får en oväntad effekt när de placeras i ett nytt sammanhang. Den senare är en hyllning till Lill-Babs. Enligt Lars Demian.

Artikelbild

| Publiken var med på noterna under Pluras spelning.

Även nästa akt är uttalat politisk. Det är två medlemmar från Strindbergs som var en av 1980-talets punkgrupper. Jag har länge väntat på att punken skulle få göra entré på Visfestivalen. De beskriver sig själva som att ”få band var så elektriska som Strindbergs”. Men det blir ingen punkmusik i slottsruinen den här gången heller. Vi får istället ”demoversioner” av röjarlåtarna som den här kvällen förvandlats till trevliga melodiösa poplåtar. Det är inte dåligt, men jag hade föredragit självförbrännande rock. Trots det nedtonade framträdandet uteblir den obligatoriska allsången.

Bob Hansson presenterar nästa artist med orden ”nu kommer en av de största människor som finns. Den han syftar på är Plura. Men vi får tyvärr en något trött och ofokuserad Plura. Det hjälper inte att han har ett bra band bakom sig och framför flera av Eldkvarns klassiker. I sina bästa stunder är Plura onekligen en stor låtskrivare, men hans röst gör inte låtarna rättvisa längre. Jag vet egentligen inte vad Bob Hansson riktigt åsyftar på med sin presentation. Men jag kan inte släppa tanken på att Plura numera känns som Rolf Lassgård. Det blir för mycket för många gånger.

Efter ett par halvljumma framträdanden avslutas första kvällen av Linnea Henriksson. Hon är sedan sin debut i ”Idol” år 2010 en av landets riktigt stora artister. Linneas spelning är briljant. Här förenas angelägna texter med modern musik. Det känns självklart att den här typen av musik får utrymme på en visfestival. Det är kanske är så att antalet öronproppar är ett mått på arrangörernas förmåga att bredda musiken och släppa in nutiden innanför murarna?

Hur som helst så vinner Linnea Henriksson omgående publikens hjärtan. Det är fullt begripligt att det här är en artist som har överlevt ”Idol”. Det Linnea säger mellan låtarna känns angeläget och uppriktigt, hon berättar bland annat om sitt behov av att formulera sig och att skriva texter. Att våga vara privat. Linnea säger att ”mitt livsmål är att beskriva vardagen poetiskt, att fånga de små sakerna.” Linnea är en grym sångerska och hennes fem musiker imponerar. Musiken som framförs är tung, dynamisk och med ett tight sväng. I mitten av konserten säger hon att ”nu kan vi fokusera på dansen istället” och börjar sjunga låten ”Dansa på min grav”. Musiken är rytmisk och Linnea är lika explosiv och utåtagerande som Miss Li var för två år sedan. Hon kommer ner till publiken och vid två tillfällen klättrar hon våghalsigt upp i ett av högtalarstativen.

Artikelbild

| En gammal Visfestivalfavorit: Lars Demian.

Jag sitter bredvid Tony Roth som var en av medlemmarna i Hootenanny Singers. Under Linnea Henrikssons framträdande säger jag till honom att Visfestivalen inte låter som på 1960-talet längre. Då skrattar han och tillägger att ”Hansi ville inte att vi skulle ha någon elektronik”. Även en visfestival är under ständig förändring.