Gravplatsen ligger vackert, i en sluttning ner mot Gamlebyviken. Det är inte tätt mellan gravstenarna. En förklaring kan vara att spåren av många gravplatser försvunnit. Kvar finns enligt en inventering ett 30-tal gravstenar, men man tror att här vilar 400 – 500 människor. De flesta patienter på Sankta Gertruds mentalsjukhus, men även personal och anhöriga till personalen.

Några gravstenar har forslats bort från platsen. I många fall märktes gravarna ut på betydligt enklare sätt. Carina Andersson Sarge, engagerad i föreningen som driver psykiatriska museet, har fått berättat för sig hur det på 40–50-talen stod hundratals vita träkäppar nedstuckna i marken ner mot viken.

– Eventuellt kan det ha stått nummer på pinnarna, men troligen stod det inga namn. Troligen var det journalnumret, berättar hon för oss.

Artikelbild

| En skylt visar entrén till begravningsplatsen.

Begravningsplatsen invigdes 1919. Den sista patienten begravdes i början av 50-talet, och en tidigare anställd jordfästes så sent som 1967.

Få av dem som begravdes på kyrkogården kom från Västervik. Den fasta paviljongen hade riksintag, och det övriga sjukhuset tog emot patienter från hela Kalmar län. Patienter som dog vid sjukhuset begravdes ofta inte på hemorten, utan fick sin sista vila på Sankta Gertruds begravningsplats. Begravningsceremonin hölls som regel i kapellet i det som kallas för klockhuset på sjukhusområdet.

Under lång tid var det landstinget som hade ansvaret för begravningsplatsen.

När det jättelika Gertrudsviksområdet såldes till en privat fastighetsägare 2004 så hängde begravningsplatsen med i affären.

Artikelbild

| Det finns många små gravstenar på begravningsplatsen.

– Gertrudsvik AB förstod nog inte att kyrkogården ingick, säger Jan Forsby, som är engagerad i psykiatrimuseet.

Tills vidare är det Gertrudsvik som har ansvaret. Idag klipps gräset på platsen, men företaget har aviserat att man tycker att någon annan ska ta över ansvaret.

Artikelbild

| Sven-Eric Andersson och Jan Forsberg vill att sätts upp ett minnesmärke som tydligare märker ut begravningsplatsen. Båda är engagerade i Psykiatriska museets stödförening.

2009 satte länsstyrelsen i Kalmar län ner foten: En begravningsplats ska inte ägas av ett privat företag. Istället pekade man ut Svenska kyrkan som lämplig ägare.

Kyrkan har dock inte velat ta över. Dels ifrågasätter kyrkan om det i formell mening är en begravningsplats: Det mesta av den dokumentation som ska finnas kring en begravningsplats som begravningsbok och dokumentation av begravningsrätter har försvunnit. Istället menar man att det är ett fornminne. Dels anser kyrkan att man saknar resurser.

Begravningsplatsen i Västervik är inte unik.

En kartläggning gjord av lundaborna Lars H Gustafsson och Gunnel Oldbring visar på samma problem på flera håll i landet. I kartläggningen visar det sig att Västervik skiljer ut sig på en punkt: Här finns jämförelsevis många bevarade gravvårdar. Förklaringen är att det fanns en stenhuggare på sjukhusområdet som gjorde gravstenar även till patienter.

Jan Forsberg och Sven-Eric Andersson säger att Psykiatriska museets stödförening i framtiden vill att det sätts upp ett minnesmärke på kyrkogården.

– Gertrudsvik AB har sagt att man är beredd att hjälpa till, säger de.

Carina Andersson Sarge, också engagerad i föreningen, vänder sig mot att platsen skulle vara ett fornminne.

– Det finns folk i Västervik som har anhöriga på kyrkogården, och där gravstenarna finns kvar..

Hon tycker också att det är sorgligt att platsen fått ett melodramatiskt, skräckfyllt skimmer kring sig bara för att många av de som är begravda led av psykiatriska sjukdomar:

– Det intressanta är att personalen inte hade något emot att begravas på samma kyrkogård som patienterna. För dem, som levt hela sitt yrkesliv med patienterna, var det inget konstigt.