Anhörigkonsulenten på Västerviks kommun tar emot på sitt kontor på Kvarngatan. Det är här på Kvarngatan 5 som de flesta av stödgrupperna för anhöriga håller till.
– En anhörig är den som ger vård och stöttning. En närstående är den som tar emot. Det är viktigt att komma i håg att en anhörig inte behöver vara en släkting, det kan lika gärna vara en granne eller en vän, säger Margareta Eriksdotter.
Nytt för i år är en grupp för anhöriga till cancersjuka. Margareta Eriksdotter har fått frågan om detta tidigare och i år testar hon för att se om intresse finns.
– Det krävs fem anmälda för att det ska bli en grupp, om det är färre anmälda bjuder jag in till enskilda samtal.
Margareta Eriksdotter vet att det kan ta lite tid innan en grupp kommer till stånd. Det var likadant när hon startade upp en grupp för anhöriga till personer med psykisk ohälsa i fjol.
– Många känner fortfarande en hel del skuld och skam när det gäller psykisk ohälsa, ändå kan det hända vem som helst av oss.
Sedan 2013 träffar hon anhöriga i alla åldrar, innan dess var hennes stöd riktat till kommuninvånare över 65 år.
– Numera möter jag många föräldrar till barn som har diagnoser. Gruppträffarna är ett sätt att ge föräldrarna stöd att fortsätta orka. De får möjligheter att byta erfarenheter sinsemellan och det ger en känsla av att de inte är ensamma.
Under gruppträffarna samtalar deltagarna med varandra. Men Margareta Eriksdotter vill också föra in ytterligare innehåll.
– Vi bjuder in olika professioner, exempelvis apotekare som har koll på mediciner. Vi bjuder också in föreningar.
Rent generellt märker Margareta Eriksdotter att det finns ett stort behov att bara prata av sig.
– Det finns ett enormt behov att prata, prata, prata. En anhörig jag träffade för ett enskilt samtal sa "Äntligen finns det någon som finns för mig".
Margareta Eriksdotter har särskilt reflekterat över syskon som får stå tillbaka och hon berättar att hon har träffat vuxna syskon som sagt "när ska någon uppmärksamma oss?".
– Det är viktigt att komma i håg att en anhörig alltid stöttar på frivillig basis, det är aldrig någon som får kräva ens hjälp, lägger hon till.
Margareta Eriksdotter säger att hon skulle önska att anhöriga fick belöningar i både stort och smått.
– De behöver det. Tänk om anhöriga slutade ta ansvar. Vi ska vara rädda om våra anhöriga för allt de gör är oerhört värdefullt, de är guld värda.