För tre år sedan upptäckte Erica Svanströms frisör att Erica hade en kal fläck bakom ena örat. Hon var då 24 år och lite för ung för att börja tappa håret.
– Fläcken var stor som en satsumas, konstaterar Erica.
Vi träffas i hennes lägenhet, barnen och mormor leker i rummet bredvid, vi sitter i köket.
Både Erica och frisören enades om att håravfallet nog var stressrelaterat, det är tydligen ganska vanligt. Men problemet fortsatte.
– Efter ett tag märkte jag att den blivit större, typ som en apelsin, om vi nu ska fortsätta med fruktliknelser, fortsätter hon.
Det slutade inte där, fläcken fortsatte att växa.
– Jag gick och pillade hela tiden och kände efter. Det är klart man blev orolig för att man skulle vara sjuk.
Fläcken växte sig större och efter att hon fått en tid hos en privatläkare i Norrköping kunde denne konstatera att Erica fått Alopeci areata. Det är en sjukdom som gör att immunförsvaret attackerar den egna kroppen, i det här fallet hårsäckarna. Då försvinner fläckvis med hår. I Ericas fall drabbades huvudet.
– Det var en chock på många sätt. Men håret växte tillbaka ganska fort och det kändes okej. Men efter att jag varit gravid började håret lossna i hela nacken. Jag blev otroligt påverkad av det, psykiskt. Det var jobbigt och det kändes orättvist.
Hon berättar att hon alltid brytt sig mycket om sitt hår, att det varit en stor del av hennes person och även också kvinnlighet. Det tycker hon är lite konstigt i dag.
– Jag kände att jag förlorade min kvinnlighet, att den försvann. Vad är det med hår? Varför är det så? Då kändes det helt hopplöst, jag kände inte igen mig själv.
– Självförtroende fick en käftsmäll. Jag hade kala fläckar överallt. Jag klippte mig i olika frisyrer för att försöka dölja allt.
Men en dag var det nog. Mamma Anette Hansson var med när rakapparaten åkte fram.
– Jag tänkte att: Nu fan får det vara nog!, och rakade av mig alltihop. Det var i och med det som jag på accepterade min sjukdom. Jag blev öppen med det och tänkte inte dölja det längre. Jag lade ut inlägg på Instagram och jag fick så mycket kärlek tillbaka.
I dag har sjukdomen utvecklats till Alopecia universalis, hon har tappat allt hår och har i dag inte ett enda hårstrå på kroppen, inte ens i näsan. Det har förändrat hennes liv, men i och med att hon faktiskt accepterade sin sjukdom har hon fått ett bättre självförtroende, berättar hon.
– Och jag har fått stöd från andra med samma sjukdom via sociala medier. I dag försöker jag hjälpa andra. De hör av sig på Instagram och jag tipsar om olika saker. För ingen ska behöva känna sig sämre på grund av sin sjukdom, inte på grund av någon sjukdom.
– Det har också det här lett till, jag ifrågasätter normer ännu mer i dag, även när det kommer tillexempel till sexuell läggning, funktionsnedsättningar eller utseende. I och med att jag bryter den normen hoppas jag att mina barn får med sig det perspektivet hemifrån.
– Det är väl också en anledning till att prata med er, för att normalisera sjukdomen. Alla får göra som de känner men om jag kan inspirera någon till att acceptera hur de ser ut är det jättebra. Det ska inte vara konstigt att se annorlunda ut, jag hatar att det är så. För folk är inte så "medvetna" som vi gärna vill tro.
I dag använder Erica peruker, har tatuerade ögonbryn genom så kallad microblading, och lösögonfransar. Den första peruken med riktigt hår köptes för inte alls länge sedan och är vid intervjun fastlimmad på huvudet. Men hon säger att det nog inte dröjer länge förrän hon väljer att vara utan peruk.
– Om det nu är något vi ska tacka Kardashians för så är det utbudet på peruker. De gjorde det populärt även för dem med hår.
– Jag är intresserad av smink och kläder och jag anpassar perukerna efter vad jag vill ha på mig. Det ger mig en större frihet, i dag kan jag ha kul med det här.
Men det finns saker som är irriterande, exempelvis när Erica tränar.
– Då rinner svetten rakt ner i ögonen, eftersom jag inte har några ögonbryn. Och ibland tittar folk. Men de får titta, tänker jag. Jag är faktiskt så bekväm i det här nu så jag bryr mig inte.
– Folk har börjat att fråga, och det får man gärna göra. Många vill lära sig mer och jag vill berätta, det är bara bra om man kan normalisera det som inte ligger inom ramen för det "vanliga".