Birgitta PÀntikÀinen med hunden Rollo, som fick stanna hos dottern Marina nÀr Birgitta och vÀnnerna Äkte ivÀg den 23 maj i fjol.
I bilen satt Birgitta PentikÀinen, 75, och tvÄ av hennes jÀmnÄriga kompisar. De gillade att göra saker ihop. Handla. Dricka elvakaffe. à ka pÄ utflykt. Just den hÀr dagen hade Birgitta en tid hos frissan och vÀninnorna hÀngde med i det fina vÄrvÀdret, det skulle bli ett kaffestopp i Lönneberga.
Hem till Vimmerby kom de aldrig igen. Birgitta kom aldrig att hÀmta sin hund Rollo hos dottern, som var hundvakt.
Men om detta vet Marina PentikÀinen ingenting nÀr hon gÄr hemma i sin trÀdgÄrd i Storebro i vÄrvÀrmen. Hon hör siren efter siren. Tror att det kanske Àr en skogsbrand.
â Orolig var jag inte, inte först. Mamma var van att köra bil, hon hade kört buss i hela sitt yrkesliv och var en av de första kvinnliga busschaufförerna i Sverige, i början pĂ„ 1970-talet. Att hon inte hĂ€mtat Rollo var inte sĂ„ konstigt, inte heller att jag inte fick tag pĂ„ henne i telefon â vi hade inte bestĂ€mt nĂ„gon tid, och hon hade sĂ„ mĂ„nga kompisar överallt sĂ„ jag tĂ€nkte att hon nog stannat till i Silverdalen ocksĂ„.
"Det Àr en stor tomhet. Först kom chocken, sedan blev det nÀstan Ànnu vÀrre nÀr man förstod att man skulle lÀra sig att leva utan henne", sÀger Rebecca.
Men Marinas Àldsta dotter Rebecca Hjort, 28, blev snabbt olustig nÀr hon lÀste nyheten om den allvarliga olyckan i Storebro. Hon hade pratat med mormor efter jobbet, runt halv tvÄ.
â Vi ringde varandra nĂ€stan varje dag, och pratade om allt eller inget. Det hĂ€r samtalet kommer jag ju alltid att minnas. Jag hörde de andra tanterna i bakgrunden nĂ€r de satt och fikade, jag nĂ€mnde det och mormor sa âde vinkar tillbakaâ. Sedan sa vi âvi hörsâ.
Rebecca visste att de var tre. Och nĂ€r Marina fĂ„r den pusselbiten Ă„ker hon och hennes man ivĂ€g för att hon ska fĂ„ klart för sig att olyckan inte rör dem, men bara nĂ„gra hundra meter kommer de nĂ€r de möter en polisbil som ska till just deras garageinfart ochâŠ
⊠dÄ förstod jag. TyvÀrr. Det var som en kÀftsmÀll. Jag hittar inget annat ord.
Den tragiska olyckan skakade om. MÄnga blev chockade och berörda av hÀndelsen.
â Att det blev en sĂ„n jĂ€ttegrej av det vet jag att mamma inte hade tyckt om, hon ville inte vara i centrum, det hĂ€r hade hon inte gillat. Inte alls.
"Man har Àltat orÀttvisan. De hade sÄ mycket livskvalitet och livsglÀdje."
Kyrkan öppnade upp för de som behövde samla tankar och tÀnda ljus. Ett oerhört fint initiativ som fortfarande vÀrmer, sÀger Marina.
â DĂ€r fick vi fint stöd. Ăven poliserna som kom med beskedet ska ha all kredd. De var fantastiska.
NÀr nÄgot dramatiskt och traumatiskt sker kan det bli svÄrt att hantera all uppmÀrksamhet. Marina och hennes dotter sÀger att de ibland fick sÄlla ut vad som var omtÀnksamhet eller ren nyfikenhet. Tentaklerna blir kÀnsliga för klumpiga kommentarer.
â Det var jobbigt med alla spekulationer. Alla som trodde de visste hur det hade gĂ„tt till, alla som kunde ha svar pĂ„ frĂ„gor som det inte fanns nĂ„got svar pĂ„. Det har man fĂ„tt höra bĂ„de direkt och bakom ryggen, sĂ€ger Rebecca.
Vad kunde det vara för spekulationer?
â Allt möjligt, en del som jag inte vill att du skriver. Men flera har sagt att det inte fanns en skrĂ„ma pĂ„ bilen, men det stĂ€mmer inte, sĂ€ger Marina.
Och vad vet ni, nu ett Ă„r efter olyckan?
â Att vi aldrig fĂ„r veta. Det hittades inget fel pĂ„ bilen och det var inte sjukdomsrelaterat heller. Det finns ingen klarlagd orsak.
Ăr det jobbigt att inte veta vad som hĂ€nde?
â I början kunde jag inte slĂ€ppa det, jag var som en iller och blev frustrerad över att inte fĂ„ svar. Men efter nĂ„gra mĂ„nader sĂ„ insĂ„g jag att det var sĂ„ det var, sĂ€ger Marina.
â Ganska snart sĂ„ insĂ„g man att det svĂ„raste var att ta in att mormor var borta, att man skulle vĂ€nja sig vid att hon inte fanns mera. Hon har alltid varit sĂ„ sjĂ€lvklar i vĂ„ra liv, sĂ€ger Rebecca.
â Mormor stĂ€llde alltid upp, hon var med i stallet och hjĂ€lpte till att mocka eller hĂ„lla hĂ€st, skulle man pĂ„ tĂ€vling följde hon med. Hon sa aldrig nej. Hon har varit sjĂ€lvklart nĂ€rvarande, genom hela vĂ„r uppvĂ€xt. I början var det svĂ„rt att ta in att det hĂ€r handlade om henne, det var som om olyckan var en kĂ€nsla, sorgen efter mormor en annan.
"Alla som förlorat en nÀrstÄende vet att det Àr tufft. Men nÀr det hÀnder sÄ hÀr dramatiskt Àr det jobbigt pÄ andra sÀtt, alla spekulationer, och att man kÀnde sig lite uttittad efterÄt. Vi försökte leva normalt, men jag blev nÀstan folkskygg", sÀger Marina.
Marina berÀttar om en första tid efter olyckan nÀr hon blev "fullstÀndigt sönderringd".
â Det blev för mycket, jag visste inte vem jag pratade med eller om vad, det malde tills min gubbe fick sĂ€ga ifrĂ„n. âNu fĂ„r du stĂ€nga av telefonen, du tar ihjĂ€l digâ. Jag tycker inte man fĂ„r nĂ„got anhörigstöd frĂ„n samhĂ€llets sida. Det Ă€r lite förvĂ„nande. NĂ€r man famlar i mörkret mitt i sorgen vet man inte vart man ska vĂ€nda sig och dĂ„ vore det bra om nĂ„gon strĂ€ckte ut en hand. Men man möts ocksĂ„ av förstĂ„else och vĂ€rme. Och kramar frĂ„n oanat hĂ„ll. DĂ„ blir man jĂ€tteglad.
De beskriver en mamma och mormor som var rakt igenom Àrlig, rakt pÄ sak, en sammanhÄllande lÀnk i familjen. En vars stol blir extra tom under första Ärets jul, pÄsk och födelsedagar.
"NÀr jag Äker förbi hennes lÀgenhet kan jag nÀstan se henne sitta med en kopp pÄ balkongen", sÀger Rebecca.
â Hon Ă€lskade kalas och hon kunde ringa tvĂ„ veckor innan för att försĂ€kra sig om att alla kunde komma loss och Ă€ta rotmos en vardagskvĂ€ll. Och hon avgudade sina barnbarn. De har alltid varit bra pĂ„ att ta med sig mamma ut pĂ„ olika saker. NĂ€r jag berĂ€ttar om hur tajta de varit kan en del sĂ€ga att det Ă€r unikt, men i vĂ„r familj har det bara varit sĂ„, sĂ€ger Marina.
â Vi kunde bara sitta hemma hos henne och kolla pĂ„ tv och blĂ€ddra i reklamblad. Det var skönt att bara vara dĂ€r. Vi uppskattade varandras sĂ€llskap. Jag tror ingen av oss kĂ€nner att man inte sagt det man velat eller Ă„ngrar att man inte gjorde mer, sĂ€ger Rebecca.
Bakom den tragiska nyheten finns tre familjer, mÄnga vÀnner, olika reaktioner och sÀtt att sakna. För Birgittas nÀrmaste finns pÄminnelsen om henne lite varstans. Syrener, som stod i en vas pÄ bordet nÀr de dagen efter olyckan kom in i hennes lÀgenhet, Àr inte samma sjÀlvklara favoritblomma.
â Jag har Ă€ltat orĂ€ttvisan i att tre levnadsglada kvinnor med sĂ„ mycket livskvalitet fick gĂ„. MĂ„nga Ă€ldre Ă€r livströtta, det var inte det hĂ€r sammansvetsade gĂ€nget. De kunde ha haft sĂ„ mĂ„nga roliga Ă„r kvar, sĂ€ger Marina.
â Varje gĂ„ng jag sĂ€tter pĂ„ kaffe tĂ€nker jag pĂ„ att hon sa ânej, Pekka fĂ„r inte brygga kaffe, det blir svart som asfaltâ. Och nĂ€r jag Ă„ker förbi hennes lĂ€genhet kan jag nĂ€stan se henne sitta med en kopp pĂ„ balkongen, sĂ€ger Rebecca.
Rebecca och Marina beskriver en mormor och mamma som Àlskade djur och aldrig sa nej nÀr hon behövde assistera pÄ nÄgon ridtÀvling. PÄ bilden i mitten Àr Rebecca och mormor pÄ bilbingo. PÄ bilden till höger en fika i solen pÄ balkongen, tillsammans med hunden Ricky.
Blommor pÄ olycksplatsen.
En ung Birgitta PÀntikÀinen.
Marina PÀntikÀinen och hennes dotter Rebecca Hjort lÀgger blommor och tÀnder ljus pÄ olycksplatsen dÀr deras mamma och mormor Birgitta PÀntikÀinen och tvÄ jÀmnÄriga vÀninnor omkom för snart ett Är sedan. "Det Àr viktigt för oss att komma hit, men hon kÀnns mer nÀrvarande pÄ kyrkogÄrden".