Ostört läge på en vacker och fotovänlig sluttning. Så gott som alla byggnader på plats, förutom snickerboa som fick byggas upp av filmteamet. När Olle Hellbom skulle göra film av Astrid Lindgrens älskade illbatting Emil i Lönneberga föll valet på en av gårdarna i byn Gibberyd utanför Rumskulla.

– Effekten var omedelbar. Redan under inspelningarna 1970 hängde nyfikna på gärdesgårdarna. Att det kom filmteam till den här alldeles vanliga smålandsgården var förstås stort, säger Thomas Johansson, generation fyra i släkten som ägt gården sedan 1898.

Just nu är det off season i Katthult, men ströbesökare kommer ändå för att ta sig en titt. Inför säsongen finns det alltid att göra och den här dagen har Thomas Johansson tagit med sig yngste sonen Daniel, 15, och sin fru Lotta för att få lite vårjobb avklarat.

Artikelbild

| Tre femtedelar av familjen Johansson, Daniel, Lotta och Thomas. Katthult lockar fortfarande storpublik, snart 50 år efter att Emilfilmerna spelades in.

– Det finns alltid något att göra, vi är tre familjer som delar på ansvaret för gården och att jobba här under sommaren när vi har öppet.

När de tre Emil-filmerna spelades in bodde hans mormor Astrid Johansson i huset. Interiörscenerna spelades in i studio i Mariannelund, så att Astrid kunde fortsätta leva ett förhållandevis normalt vardagsliv.

– Det händer förstås att en och annan knallar upp till mangårdsbyggnaden och tror att de ska hälsa på Emil, men 99 procent av besökarna förstår att det är privat. Det härliga är att de som kommer är så nöjda och tacksamma, säger Lotta Johansson.

Om Katthultseffekten var omedelbar växte den i styrka efter att filmerna visades på biograferna. Alla ville se Emils Katthult i verkligheten och den dragningskraften sitter fortfarande i.

Artikelbild

| Daniel Johansson, 15, femte och yngsta generationen i Gibberyd.

– Det cirkulerade uppgifter om att vi hade 100 000 besökare årligen, men det får man nog ta med en nypa salt. Det var ju faktiskt ingen som räknade, säger Thomas.

Men idag räknar ni?

Artikelbild

| Djuren är ett viktigt inslag i Katthult.

– Ja, vi vet att det ligger stadigt runt 45 000 besökare under de nio veckor vi har öppet med bemanning och totalt under året runt 60 000. Det är ganska fantastiskt, ändå.

Familjen Johansson tror det finns flera anledningar till att Katthult fortsätter locka.

Artikelbild

| Thomas Johansson minns en del från när hans mormors gård blev inspelningsplats för tre Emilfilmer.

– Först handlar det förstås om Astrid Lindgrens magiska förmåga att skapa berättelser som berör, kanske särskilt hos Emil finns det något som tilltalar alla. Vi ser det på vilka som kommer hit, det är barnfamiljer, unga vuxna, äldre, många utländska besökare, mc-gäng – alla. Men det är också något mer, ett ord som ofta återkommer är ”nostalgi”. Samhället har förändrats så snabbt på kort tid och vi upplever att många kommer hit för att de längtar efter något, kanske rentav bilden av det förlorade paradiset.

Men drömsk Sverigeidyll och lantlig trygghet till trots ser Thomas Johansson även andra skikt.

Artikelbild

| Nytillverkade trägubbar med rätta Emilkänslan i snickerboa.

– Jag vet slitet och arbetet som tidigare generationer lagt ner och känner stor respekt och ödmjukhet inför det. Samtidigt som vi visar en inspelningsplats med hög igenkänningsfaktor tycker vi det är viktigt att visa en del av det småländska kulturarvet. Bakom varje bruten sten på åkrarna ligger det arbete.

Under decennierna har besöksmålet Katthult utvecklats, med viss försäljning och med betydligt fler djur.

Artikelbild

| Far och son Johansson hinner med lite styltgång mellan vårsysslorna.

– Idag har vi alla djur som förekommer i fiktiva Katthult, plus kaniner. Men vi gjorde tidigt ett val mellan försiktighet och kommersiellt, allt vi gör ligger inom ramen för berättelserna om Emil och idag känner vi att det var rätt. Folk ska kunna komma hit och stressa av och se det som en skön utflykt.

Vilka minnen har du själv från filminspelningarna?

Artikelbild

| Så gott som alla utomhusscener i Katthult spelades in här. Inomhusscenerna togs däremot i Mariannelund.

– Jag var liten, bara 4–5 år. Men jag minns en hel del. Att det var spännande att få leda griseknoen i koppel och jag låg bakom en del omtagningar eftersom jag hade svårt att vara tyst. Jag gillade alla skådespelarna, men Allan Edwall var så övertygande att jag var lite skraj för honom. Att vi senare fått besök av både Björn Gustafson, Emy Storm och Jan Ohlsson har förstås varit jättekul. Jan Ohlsson kom fram till min kusin, som höll på att slå med lie, och småpratade lite. ”Jag var här mycket som barn, för 40 år sedan”. ”Jasså?” ”Ser du inte vem jag är – det var jag som spelade Emil. Men säg inget”.